Jag & NPF

Jag är en ensamstående förälder till 3 fantastiska barn, varav två har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Inte minst, så har jag själv diagnoserna autism, ADHD och PTSD.

I drygt 30 år har jag levt som ”en neurotypisk person”, uppfostrad utifrån fyrkantiga normer och samhällets förväntningar, inte minst utifrån två olika kulturer, som jag i det tysta anpassade mig till. Jag levde i tro, att om man bara anstränger sig lite till eller på ett annat sätt, så lyckas man med allt. Och jag lyckades, oftast. Att vara ”högfungerande”, på gott och ont, hjälpte mig hitta lösningar i allt från studier, relationer och arbete. Såpass att ingen lade märke till funktionsnedsättningarnas existens, eller dess följder.

Universitetsstudier till sjuksköterska förändrade allt, inte bara för mig enskilt, på alla plan, utan även för mina barn och för mig i min roll som förälder. Det blev en brytpunkt i livet, en brytpunkt som innebar ökad kunskap och förståelse, men även enorm besvikelse och sorg. Från att leva i tro att man är neurotypisk, inklusive allt man upplevt vara svårt, men bortförklarat gång på gång, att så måste det väl vara för alla; vände livet till att först uppleva enorm sorg – ”tänk om vetskapen fanns innan, så mycket hade kunnat bli annorlunda”, till att senare kunna dra slutsatser, lägga ihop pusslet och därmed bearbeta enorm mängd fakta, kunskap och information (inhämtad kunskap, egna erfarenheter, genom sin yrkesroll och inte minst genom föräldrarollen), till att därifrån hamna i ”krig mot omvärlden”, som förväntar sig annat fungerande – för att mina barn aldrig ska behöva uppleva samma sorg – ”tänk om”.

Rollen som NPF förälder har blivit ett livsverk i sig, och jag som individ, vara sig jag ville eller inte, har blivit bara en skugga. Men jag har inte gett upp mina egna mål och drömmar, för de är möjliga, trots funktionsnedsättningen, om än med viss modifikation samt tidsförskjutning.

Tanken med bloggen är i första hand egen terapi, helt enkelt tömma huvudet på allt jag burit genom åren. Men jag hoppas också, att våra erfarenheter kan bidra till ökad kunskap, ökad förståelse eller åtminstone stärka andra i liknande situation, i att inte behöva känna sig ensamma.