Barndomsanamnes (1)- Inledning

När man genomgår en neuropsykiatrisk utredning, oavsett vid vilken ålder, är barndomsanamnesen en viktig del – det är en beskrivning av individens funktion i barndomen. Jag ska berätta om min barndom, men även om min funktion i barndomen utifrån NPF. En del av innehållet lär säkert vara en sanning med modifikation, av flera skäl – i första hand pga autism (såsom jag upplevde en händelse då, kanske inte stämmer överens med ex min mormors upplevelse), minnen förändras genom tiden (delar glöms bort, vissa delar förstärks, andra förminskas), ens barndom och upplevelser är starkt sammankopplade med anhörigas liv i stort. Vad gäller anhöriga, så var de alla speciella, på olika sätt.

Jag föddes i Moskva år 1987 i en välställd och akademisk familj, till tre fjärdedelar (det är en viktig aspekt, återkommer till det). Det är inte min mening att skryta, men det var oerhört viktigt för min mormor – status i livet, inom alla livsområden. Ja, just det, mormor – hon var de facto mamma, pappa, mor- och farföräldrar i en person. För att kunna förstå varför det var så, att jag uppfostrades av mormor, krävdes många år, många frågor och olika versioner från olika människor. Jag ska försöka förmedla pusslet jag lyckats lägga.

Första gången min mamma gifte sig var hon drygt 20 år, äktenskapet höll dock inte länge. Men maken var ”godkänd” av mormor och hon var väl lite besviken när det gick åt skogen. Drygt 2 år senare, en fin och solig dag, antagligen nån gång i juni/juli (iom att jag föddes 10 april), låg mamma på stranden vid den stora Moskvafloden, och solade (det var hennes ”särintresse”, att sola och bli brun alltså) när min pappa gick förbi. Kanske var det kärlek vid första ögonkastet, eller så lockades min mamma av att min pappa var pratsam, livlig och impulsiv – ”adhd-ig” helt enkelt, för att ADHD fanns garanterat inte på mammas sida. Ingen har dock velat berätta mer om den eller kommande dagar. Från den dagen då de träffades och fram till jag föddes, var allt ett stort frågetecken. Mormor var hemlighetsfull.

När jag var barn, i lågstadieåldern, var jag oerhört nyfiken och hur mycket jag än fick veta, så ville jag veta mer. Jag behövde ha svar på allt, på alla ”varför?” och så detaljerat som det bara gick. Populära kvällssamtal med mormor innan jag somnade i mormors famn (istället för sagor), var diskussioner om ”vad var först, hönan eller ägget”, ”varför dog dinosaurier, vilken av alla vetenskapliga teorier är mest korrekt” och ”berätta mer om livet”. Jag kunde tjata hål i huvudet på henne tills det blev väldigt sent på kvällen. Hon var tålmodig, eller så var det kanske ämnen hon också var intresserad av, eller så fyllde dessa samtal hennes ensamma tillvaro (utöver mig). Ibland kunde hon tröttna och utbrista – du får tänka ut själv – vilket är ett bedrövligt svar för någon med autism. Men allra mest obekväm blev hon när jag frågade om mamma, pappa och varför allt var som det var. Som svar fick jag ofta – du är för liten för att förstå, tids nog så får du veta. Utöver att behöva vänta, som för många med ADHD är jobbigt i sig, förstod jag inte heller innebörden av hennes svar, utifrån autism – ”hur länge ska jag vänta?”, ”när är jag tillräckligt stor?” och ”varför skulle jag inte förstå, så avancerat kan det väl inte vara, jag kunde redan periodiska systemet i långstadieåldern”. Jag var lillgammal och intelligent, jag krävde svar på mycket, som om jag vore vuxen, vilket skapade stor inre obalans i relation till den faktiska åldern och mognaden. Exempelvis kunde jag länge resonera med mormor om varför människor är otrevliga, ljuger, begår brott eller varför det finns fattiga eller på annat sätt utsatta människor. Viktigt att nämna att barnsagor eller barnprogram var en ytterst liten del i min barndom, istället följde jag med mormor en dåtids populära tv-serien Santa Barbara (med över 1000 avsnitt), därav många frågor om varför människor gör si och så. Men trots långa diskussioner, och full förståelse för mormors förklaringar, så var det ändå omöjligt att förstå. Med full förståelse för mormors förklaringar, menar jag såsom man säger i Sverige ”Jag hör vad du säger” – en fras som jag avskyr och får rysningar av. Höra är en sak, förstå är en annan, dessutom så kan man tolka på olika sätt och från olika perspektiv, och ändå inte förstå om man inte var där själv. Jag förstod vad mormor förklarade ordmässigt, jag kunde också ta till mig hennes resonemang, men jag kunde inte omsätta alla nyanser, till en för mig trovärdig helhet. Jag tror inte heller att det berodde enbart på att jag var ett barn. För att förstå vissa saker, livet, har jag tyvärr behövt gå ”livets skola”. När jag hamnade i olika situationer/utsattes för olika saker, först då kunde jag förstå bättre. Teorin blev levande och mer verklig när den omsattes i praktiken. Som exempel, samtalet om varför människor ljuger – mormor, och Santa Barbara så klart, gav mig olika perspektiv till varför människor väljer att ljuga, och alla dessa olika perspektiv det var som en akvarell tavla, målad i olika nyanser. Man ser den framför sig och förstår att den är målad med akvarellfärger, man ser också vilka färger som använts och man har kunskap om hur olika färgblandningar skapar nya färger och nyanser. Men jag kunde inte se mig själv som en del av den tavlan, inte heller förstå varför någon valde att skapa den. För mig existerade den inte, för man har ju ett val – att inte ljuga, och det är ju det rätta. Den uppfattningen grundade sig i de fyrkantiga regler och normer mormor initialt lärde mig samt de fyrkantiga krav hon ställde på hur man ska vara och inte vara. Den delen, specifikt min mormors fyrkantighet, var en av de svåraste delarna i min barndom, som i viss omfattning förföljer mig än.

Det är livsfarligt att snöa in sig, särskilt i kombination med förkärlek till detaljer – det blev visst ett långt avvikande stycke från berättelsen om dagen då mina föräldrar träffades. Som liten var jag frågvis, men jag ifrågasatte inte varför allt var som det var, varför jag exempelvis bodde med mormor. Antar att jag initialt uppfattade det som en norm, utifrån mitt sätt att tolka. Först senare i livet, när jag insåg att pusslet var mer avancerat än jag trott och fakta jag hade tillhands var otillräckligt, som jag började ställa frågor och leta efter personer som kunde ge svar. Än idag, har inte jag lyckats lägga ihop pusslet och vid viss tidpunkt till och med gav upp att fortsätta försöka. På vissa frågor fick jag svar, som i sin tur dock väckte än fler frågor, frågor som än idag förblir obesvarade. Min mamma, är nog den enda personen som hade kunnat lägga alla pusselbitarna på plats, men hon är också den som varit tystast genom livet (sista 30 åren) och sedan länge lever tyvärr i en modifierad värld till följd av sjukdom och höga doser neuroleptika. Tyvärr, men hela sanningen förblir nog för alltid okänd.

Mina morföräldrar accepterade helt enkelt inte min pappa. Enligt de var han oansvarsfull, en latmask och en bråkstake. Enligt mormor, uttalade morfar en gång följande – ”Det vore bättre att hon (mamma) kom hit med en alkholist, men en ryss, än den där.” Han var en ryss, men född i Dagestan, en delrepublik i södra Ryssland som gränsar mot Georgien och Azerbajdzjan, som i sin tur gränsar söderut mot Iran och Turkiet. Han såg ut som en turk – mörkt krulligt och tjockt hår samt mörka bruna ögon. Han var dessutom en jude, vilket mormor ofta underströk under min uppväxt. Om missnöjet riktat mot min pappa, i grunden var mormors eller morfars, är svårt att säga.

Min morfar var en patriot, han ändrade sin formella ålder till det äldre för att kunna strida i andra världskriget och kom därifrån utan ett ben. Han var en arbetsnarkoman och en eftertraktad forskare samt chef för ett laboratorium i Moskva. I slutet av 60-talet, när min mamma var bara några år gammal, åkte de till Irak där morfar var en av de högst ansvariga för kärnkraftbygget i Bagdad. En gång fick han även erbjudande om foskartjänst i Tyskland, men det tackade han nej till. Utifrån det lilla jag vet om honom har jag svårt att tro att han var en rassist. Däremot kan jag anta att han hade svårt att acceptera vissa saker, utifrån hur hans liv var och utirfån kommunistisk uppfostran, bl a att min pappa inte hade ett ”vettigt” arbete. När jag var dryga 2 år separerade mormor och morfar. Det enda jag tydligt kommer ihåg, var att mormor berättade om en dag då morfar kommenterade min mammas beteende och sa till mormor – ”Den dag jag blir sjuk och sängliggandes, kommer inte hon komma ens med ett glas vatten”. Vidare berättade mormor, att det uttalandet sårade henne så mycket, så hon därmed inte kunde tänka sig att fortsätta leva med honom – detta efter 30 år tillsammans. Det blev såpass illa, att när han väl dog 8 år senare, år 1997, så gick inte mormor på hans begravning och aldrig nånsin besökt hans grav därefter. Det är en sida av mormor, som hon själv beskrivit som följande – ”Om jag vänder ryggen, så vänder jag ryggen för gott”. Med det ville hon väl förklara eller säga till mig som barn, att hon inte tolerar, att något görs på ett annat sätt än vad hon förväntar sig. I sena tonåren hittade jag telefonnummer till morfars syster. Vi träffades en gång och hon berättade en del, främst om min mormor. Mormor i sin tur reagerade oerhört starkt och negativt att jag hade tagit kontakt med ”den där kvinnan”.

Tillbaka till luckan från att mina föräldrar träffades fram till min födelse. Min mamma blev gravid och detta hemlighölls för morföräldrarna. Mamma bodde hos pappa på studentboendet fram till min födsel. Studentboende på den tiden, och än idag, såg ut enligt följande – en korridor åt vänster och höger, rum på varsin sida som delades av några personer och ett kök, toaletter och dusch i korridorens slut som delades av halva våningen. Från sjukhuset, BB, skickade mamma ett brev till mormor. Ett brev jag aldrig sett, men som morfars syster berättade om. Även mormor berättade om brevet, men på ett annat sätt. I brevet berättade mamma att jag hade fötts och bad om förlåtelse för sitt agerande. Hon beskrev att jag blev döpt efter mormor. Hon beskrev även i brevet att jag hade mörka ögon, men att de var mörk blåa. Det var, vad jag förstod senare, fjäskeri för att bli förlåten. Mormor själv berättade aldrig om brevet på detta sätt, eller varför mamma ens skrev brevet, men de ”mörka, blåa ögon”, de nämnde hon för mig många gånger under min uppväxt. Var det besvikelse för mormor att ögonen inte var blåa? Eller var det besvikelse att mamma lurade mormor, eller båfs och? Efter mammas brev hade mormor väl inte några val, hon var tvungen att ”förlåta”, annars väntade något ännu värre – skvaller! Det var en mardröm för mormor, mardröm att någon skulle säga att hon inte var en exemplarisk fru, mamma, mormor osv. Inte minst, det var en mardröm för henne att behöva skämmas över sin dotters beteende, fler år senare skämmas även över mitt beteende. Så hon ”städade upp” allt, såsom hon ansåg var bäst, och inte minst utifrån svart-vitt synsätt på det mesta (som hon själv inte förnekade)…

”Life isn’t black and white, but you can’t call it colourful either. It is actually what you make of it, so how you look at it matters a lot”

Dr. Prem Jagyasi