Barndomsanamnes (2) – Åren med mormor

När jag var 2 år gammal, år 1989, skildes mormor och morfar. Han flyttade till sin syster och överlämnade till mormor deras gemensamma bostad. Rent formellt bodde mamma och pappa i samma lägenhet, men jag har inga minnen av att de faktiskt gjorde det. De var i alla fall inte närvarande såsom föräldrar brukar vara, jag har inga minnen av att faktiskt ha haft en mamma och pappa i min vardag.

Mina första barndomsminnen är från 3-4 årsåldern. Vi bodde då i en lägenhet i ett hus från sovjettiden. Dessa hus var på 3-5 våningar, lägenheterna hade högt i tak, det var helt enkelt finare bostäder än nuvarande lägenheter i enorma höghus i Moskva. Jag kommer ihåg området runt omkring, speciellt en liten damm och folkets park i närheten. Det var bl.a. dit mormor tog ut mig på promenad och lek. I folkets park fanns några mindre attraktioner och vid dammet fanns alltid ankor jag kunde mata, och jaga så klart också. Jag kommer också väldigt tydligt ihåg en hemlös orangefärgad bondkatt som ofta dök upp utanför vårt hus, som jag kallade Apelsin. Som barn älskade jag djur och ville ofta ta hem alla skadade och hemlösa djur, vilket så klart gjorde min mormor tokig. Jag har flertal minnen av hur jag satt i kälke och mormor drog den genom snöhögar, i väder och oväder. När jag var äldre kritiserade mormor mina föräldrar och uttalade att hon blev sjuk och gammal, för tidigt, pga att de inte tog sitt ansvar. Det är än idag oklart, om det var så att de inte tog ansvar, eller om de inte fick ta det ansvaret (för att de inte gjorde det tillräckligt bra). Bland annat beskrev mormor att hon fick dra en tung kälke för att ta mig till BVC och att hon fick tvätta mina tygblöjor i kallt vatten, vilket orsakade ledvärk i händerna senare. Så klart kritiserades även jag för hur jag var under uppväxten. Vissa saker, om mig som barn och vuxnas förståelse/agerande, förstod jag först när jag i vuxen ålder fick mina diagnoser, men det mesta föll på plats när jag själv blev förälder till två barn med NPF. Jag återkommer till det senare. Men just då som barn, trots att jag kände mig älskad av min mormor, så kände jag mig också som en börda, rättare sagt att jag fick skulden för mina föräldrars val och agerande.

För att kunna till fullo förstå min barndom, behöver man förstå vem min mormor var. Hur var hon då, min mormor? Hon var ett krigsbarn. När hon var 5 år gammal började Andra världskriget och när hon var 7 år fick de (gammelmormor och min momor) ett brev om att hennes pappa hade avlidit i striden. Hon fick därefter ta ett stort ansvar och inte minst så växte hon upp under den fattigaste tiden i Sovjetunionens historia. Hon utbildade sig till högstadielärare i biologi och hennes särintresse var botanik, hela lägenheten var full med olika blommor och hon kunde allt om olika växter. Hon träffade min morfar, professor och änkling med 3 barn. De gifte sig och flyttade senare till Moskva. Stor del av livet arbetade hon med honom, på laboratoriet han var chef över, vilket i sin tur gav henne rätt till tidig pensionsavgång (inom ”tunga” yrken tjänade man in 1.5-2 år per 1 år arbete under sovjettiden). Hon var även en dam med stor bokstav, en liten kvinna ca 156 cm lång, som hela sitt liv bar högklackat och skräddarsydda klänningar enligt senaste mode. Hon var väldigt händig och sydde en del av kläderna själv, men beställde även på fina ateljen. Som pensionär klagade hon dock ofta på förstörda fötter pga de där obekväma skor med höga klackar, vilket för mig, utifrån mitt sätt att tolka och förstå lät som nån form av självskadebeteende – varför bära obekväma skor om de senare förstör ens fötter? Utöver den tanken, såg jag även framför mig de elaka systrarna från askungen, som desperat försökte trycka in sin fot i en sko som inte passade. Jag kunde dock inte koppla ihop de elaka systrarnas motiv med mormors motiv. Men som i många andra situationer, uppfattade jag det andra sa inte enbart verbalt, utan även visuellt. Återkommer till det längre fram.

“I see everything in color. I have synesthesia, which means that the part of my brain – that controls the senses – sight, hearing, touch, smell and taste – are wired differently”

Jeremy Sicile-Kira

Min mormor hade väldigt fyrkantigt sätt att se på livet, vilket även morfar påtalade för henne – ”du ser allt i svart och vitt, det finns ingen gråskala”. Hon hade höga förväntningar och ställde höga krav på allt. Egentligen hade hon väl inte tokiga förväntningar/krav i grunden, men hon förmådde inte anpassa/revidera de utifrån specifik person eller specifik situation, det är först då det blev väldigt fyrkantigt och många gånger påfrestande för andra.

När jag fyllde 6 år, våren innan jag skulle börja skolan, såldes lägenheten vi bodde i och mamma och mormor flyttade isär. Jag fick fortsätta bo med mormor, vilket då var helt naturligt för mig. Kort därefter valde pappa att flytta till Israel, där det var just då lätt att få medborgarskap om man var en jude. Mamma valde då att inte följa med, vilket enligt pappa berodde på att hon ”lyssnade alldeles för mycket på mormor”. Jag har två minnen kopplade till min pappa.

Det ena är från nyårsafton när jag var 3-4 år gammal. I Ryssland firar man nyår, inte jul som i Sverige. Det är på nyår man äter god mat och ger varandra ”julklappar”. Jul i Ryssland är 6:e till 7:e januari och firas enbart av de troende, det är en mer religiös helg, än en festlig familjehelg. I alla fall, den nyårsafton dök det upp en tomte i vår hall, fram till dess trodde jag i alla fall att det var den riktiga tomten. Jag fick en häftig leksak, den minns jag än idag. Det var en röd-vit handdammsugare fylld med frigolitkulor, som man hällde ut och dammsög upp, och så om igen. Det var en fantastisk leksak för ett barn med autism, väldigt tydlig sätt att leka och kan kopplas till det vardagliga, jag visste ju då hur en dammsugare fungerar. Men det blev kanske för monotont i längden. Tillbaka till tomten. Jag drog i tomtens skägg och till min stora förskräckelse såg jag pappas ansikte. Det var dagen jag insåg att vuxnas prat om tomte var en mega lögn. Det var enorm besvikelse. Varför ljuger vuxna om tomten? På grund av den besvikelsen jag kände då, valde jag senare att vara en tråkig förälder själv. Mina barn fick tro på tomten och påskharen osv så länge de gick på förskolan och andra pratade om det. Jag ville inte då säga till mina barn att de inte finns och att de därmed skulle få göra andra barn besvikna på förskolan. Men jag medverkade inte heller till att göra sagan levande. Nån gång vid 5-6 årsåldern fick de veta varifrån juklapparna och påskäggen kom, även pengen från ”tandfen”. Samtidigt som jag också sa att de fick gärna tro på tomtens, påskharens och tandfens existens om de så ville, men att deras julklappar osv kom från mamma. Jag tror att även i det avseendet berodde mycket på autism och mitt sätt att tolka och förstå. När väl sanningen kom fram, blev det ett enormt ”sår” för en 3 åring, men även total oförståelse för varför vuxna lurar ett barn med en saga som är en lögn. Jag förmådde inte utsätta mina barn för samma besvikelse, särskilt inte utifrån att barnen också har NPF.

Autism is not a disability, it is a different ability”

Stuart Duncan

Det andra var strax innan han försvann för gott, när jag var 6 år gammal. Jag fick en Dendy (dåtids Nintendo) i födelsedagspresent och jag var överlycklig. Jag och pappa gick åter hem från affären, jag höll min pappa i handen och i andra handen lådan med Dendy, som jag viftade med fram och tillbaka och skuttade av glädje. I flera år var det ett lyckligt minne kopplat till min pappa, det enda lyckliga minnet dessutom. Även den, flera år senare, ”förstördes” av mamma och mormor med kommentar – ”Han köpte inte den för egna pengar, det var vi som gav honom pengar så han kunde köpa en present till dig”. Jag, som trots allt avskydde lögner, förstod inte heller varför man måste vara så brutalt ärlig? Var den kommentaren nödvändig? Som tur är så fick jag veta det först när jag var vuxen, och då var det kanske nödvändigt att spräcka min naiva bubbla avseende min pappa för att lindra i framtiden än större besvikelse avseende hans faderskap. Efter att han försvann då var han knappast delaktig under min uppväxt. Jag kommer ihåg att han vissa år ringde för att grattulera mig på födelsedagen, många gånger tyvärr på fel dag. Det var viktigt för mig att gratulationen kom på rätt dag, men inte för honom, han ville göra allt på sitt sätt. Jag vet inte om det var viktigt för att det var min pappa och att jag fyller år 1 gång per år, eller om det också grundade sig i mormors uppfostran och det inlärda beteendet att allt man gör, ska göras på rätt sätt och vid rätt tidpunkt. För att göra bilden komplett, även om jag hoppar nu ett antal år fram i tiden, så behöver jag berätta om ”besvikelsen avseendde hans faderskap”. Från att jag flyttade till Sverige, 10.5 år gammal, och fram till 22 årsålder hade jag ingen kontakt med honom alls. Vi träffades senare en gång i Moskva, när jag var gravid med min äldsta dotter, han gav generöst 500 euro inför barnets födelse, som en kompensation för hans frånvaro under min uppväxt. Han uttalade också att jag gjorde honom till morfar alldeles för tidigt och att det inte ingick i hans planer, han var då ca 47 år gammal. Skulle jag fråga om lov när jag väljer att bli mamma? Han uttryckte då också att jag levde mitt liv, precis som min mamma, enligt mormors instruktioner, därmed är jag själv skyldig till alla livssvårigheter och inte ska förvänta mig vare sig tröst, stöd eller hjälp. Enligt honom var mormor ansvarig för att allt gick käpp åt skogen en gång i tiden. Några år senare försökte jag involvera honom i våra liv som morfar, inte för egen del, utan för barnens, som varken hade mor- eller farföräldrar i sitt liv. Vi skulle åka till Israel på semester. Två flugor i en smäll tänke jag då, sol och bad, men även umgänge med morfar. Strax innan semestern påtalade min pappa att han har fullt upp och att jag inte skulle räkna med honom där, mer än sovplats och det absolut nödvändigaste. Resan blev därmed inställd, även kontakten med honom avslutades för gott.

För att inte göra inlägget långt pausar jag skrivandet här. I del 2 återkommer jag med beskrivning av min funktion i barndomen utifrån numera kända NPF diagnoser, och utifrån livet olika livsområden, med en förankring i uppfostran, och hur det i sin tur formade mig som individ. Inte minst hur mormors uppfostran både stärkte mig utifrån mina styrkor och svårigheter, hjälpte att hitta strategier att göra det omöjliga möjligt, men även hur det försvårade i vissa avseenden och bidrog till enorm sorg – ”tänk om förståelsen för min funktion fanns när jag var liten och hur mycket därmed hade kunnat bli annorlunda”, på gott och ont. Jag återkommer även till mammas roll under min barndom.

”The most important thing people did for me was to expose me to new things”

Dr. Temple Grandin

Kommentera, lämna synpunkter, omdömen, förslag på förbättringar m.m.

%d bloggare gillar detta: