Äventyr ADHD – Om livet med ADHD

De kan aldrig sitta still, lyssnar aldrig, osmarta, har okontrollerat humör, är lata, vill bara ha roligt, är dåligt uppfostrade, bortskämda, egoister utan empati, de är stökiga och lever i kaos, framtida kriminella eller missbrukare – Det är bara en del av bilden många har om personer med ADHD. Fördomar har funnits och finns än, om än kanske i mindre omfattning nu, tack vare kunskap/information om diagnosen, information som mestadels baseras på fakta.

Nu vill jag relatera till föregående inlägg om empati och sympati. Du som neurotypisk, även om du vet mycket om ADHD och ”tror” att du därmed förstår en person med ADHD och med all välvilja tillämpar dina erfarenheter och kunskap för att stötta en person med ADHD – så uppvisar du därmed god förmåga till sympati. När du som neurotypisk ser en person med ADHD vara trött, arg eller ledsen, så kan du också känna igen känslorna och därmed har du god förmåga till emotionell empati. Men, förstår du verkligen, som neurotypisk, hur det är att ha ADHD? Därmed vill jag vända frågan som många ställer till/eller om personer med NPF, har du som neurotypisk förmåga till kognitiv empati? Alltså att ”vara i någon annans kläder”, utan att aldrig varit där? Att ha mycket kunskap är väldigt värdefullt, inget snack om saken, men det räcker aldrig till 100 %. Tyvärr. Precis som med allt annat, om man själv inte varit DÄR, så kan man aldrig till 100 % veta hur det egentligen är. Inte minst, det blir aldrig heller 100 % identiskt för 2 olika personer som är med om samma händelse, men det närmar de i deras förståelse för hur det är att ha varit DÄR.

Du som läsare ska nu följa med mig på ett fantastiskt äventyr – ADHD simulering! Du ska nämligen iväg på lyxsemester. Föreställ dig just nu att du ska iväg på din drömsemester. Du packar din resväska, du packar om den några gånger, för du vill ju ha med dig de allra finaste kläderna och plötsligt är klockan över midnatt. Du är SÅ taggad så du inte kan somna. Ett dygn utan sömn gör väl inget, tänker du, du kan sova ikapp på flyget och sen ska du ju ändå på semester. Har du föreställt dig ovan? Verkligen? Ordentligt? Bra, då har du god inlevelseförmåga som är grunden till kognitiv empati.

Redo för semester? Bra! Jag ska vara din reseledare, välkommen!

Glad och taggad, med riktig semesterfeeling står du där och väntar på att bli upphämtad. Är du verkligen redo?

Jag kör fram en gammal och rostig Volvo, men oroa dig inte den är besiktigad, servad och fullt körbar. Dock sliten och med obekväma säten, sorry inget 5 stjärnigt här. Värst vad deppig du blev, och så trött du ser ut? Men lugna dig, det kommer bli kul. Varsågod och sätt dig. Nä, fel plats, det är ju du som ska köra. Ja, du, och det blir ingen kort tur, det blir en livslång resa och du är enda förare.

Trodde du att det skulle vara mysigt, lyxigt och fantastiskt? Tyvärr, livet funkar inte så! Du är nu personen med ADHD och den där bilen är en oanpassad vardag/miljö du har fötts i, och jag ska företräda omgivningen (föräldrar, skolan, samhället i stort) under resan. Du har inte sovit en blund och är jätte trött, du orkar knappt hålla ögonen öppna – så funkar en ADHD hjärna i grund och botten, den är TRÖTT! Vänta lite, vi kommer till det där med hyperaktivitet vid ADHD, en sak i taget.

Du är jätte trött, lättdistraherad och ofokuserad, och du vill bara ha lugn och ro. Men du ska ju precis börja köra, det är inte läge att sova nu! Så sluta gnäll och börja köra! Människokroppen är ju fantastisk, den kan ju reglera mycket – Ex. vid kraftig kyla så drar kärlen sig samman för att öka blodflödet kring de livsviktiga organen, det gör ju inget om du får ett ben amputerat sedan, viktigaste att du överlever. Hjärnan kan kompensera för din trötthet också, nämligen genom att göra dig hyperaktiv/rastlös. Alla vet väl vad som händer när de går in i ”andra andan” sent på kvällen, efter att ha varit dödströtta först? Den där ”andra andan” och rastlösheten är ADHD 24/7. Så, vad händer med dig nu? Du kör den där bilen och försöker så gott det går hålla koll på vägen, inte köra av vägen och inte krocka. För att hålla dig vaken börjar din hjärna trigga igång ”myror i brallorna” – Du börjar studsa med vänster ben (höger måste ju vara på gaspedalen), eller knäppa med fingrarna, eller bita på naglarna/fingrarna (som att du inte ätit på en vecka) eller pilla i håret. Allt möjligt, bara inte somna. Du kan dessutom inte dricka kaffe eller red bull, du är för liten för det än. Dessutom kanske du avskyr smaken, så du kommer aldrig heller kunna göra det, eller så kommer du tvinga i dig dessa drycker bara för att hålla dig vaken.

Är du med än? Eller börjar det kännas hemskt? Ok, du har fått någorlunda rytm i din körning och nästintill studsar i förarsätet. Emellanåt kommer positiva intryck som får dig att vakna till lite extra, men de är inte långvariga. Det kan vara något fint du ser längs vägen som får dig att helt tappa kontrollen över bilen (tur att du inte körde av vägen), det kan vara att vi börjar prata om något som intresserar dig mycket eller att vägen svänger häftigt eller vad det nu kan vara. Något fångar i alla fall din uppmärksamhet och för en liten stund blir du hyperfokuserad och plötsligt känner du dig jätte pigg – en liten stund, för bakslaget kommer och det blir än kraftigare trötthet. Du måste fortsätta kämpa mot den, du har inga andra val!

Sova? Det kan du glömma. Du får sova på specifika tider och sittandes i den där obekväma stolen. Resan är inte anpassad utifrån DITT sömnbehov, varken utifrån tider, när just DU behöver lägga dig för att somna, eller bekvämligheter. Det är du som ska anpassa dig till vardagen du lever i, den neurotypiska vardagen. Är det jobbigt? Men det här är ju bara en bråkdel, bara att hålla sig vaken. Du ska också börja gå i skolan, det är ju skolplikt!

Föreställ dig att du fortsatt kör den där bilen, det är fortfarande obekvämt och du är fortfarande jätte trött. Men du är taggad – Skola lär nog bli jätte roligt, tänkte du! Du börjar gå i skolan – alltså ska du samtidigt som du kör också lyssna på inspelade föreläsningar. Varje föreläsning ca 60 min långt. I nödfall kan du stanna till vid sidan av vägen för att gå på toa, men ska helst hålla dig till rasten. Ja, emellanåt kan du få ta paus, från föreläsningar, inte från att köra bilen – den måste du fortsatt ha kontroll över. Är du med?

Nä, trodde du att det skulle bli SÅ enkelt? Medans du lyssnar på föreläsningar ska jag också störa dig emellanåt och säga till dig vart du ska svänga och när, jag ska också plötsligt fråga dig något eller peka på något trevligt som jag ser längs vägen. Du ska då titta dit jag pekar, ha koll på bilen och samtidigt vara fullt fokuserad på föreläsningar du lyssnar på, är det förstått? Oavsett hur spännande det är, alltså det du kommer se längs vägen, så måste du hålla dig till vägen och ta in allt som sägs.

Har jag glömt att berätta att det inte blir 1-2 föreläsningar, du ska lyssna på de mellan kl 8 och 15 med ett antal förbestämda pauser. Dessa pauser beaktar inte dina behov, när DU behöver vila eller röra på dig. Just det, förresten, under föreläsningarna är all hyperaktivitet utesluten, du måste sitta still. Har du förstått det? Inte minst så kommer många av de vara totalt ointressanta, långtråkiga och vissa lärare kommer t.o.m. ha en väldigt sövande monoton röst. Nej då, ge inte upp, det är bara att kämpa på, för ingen frågar dig om du orkar eller vill, du måste gå i skolan, punkt!

Du ringer desperat dina föräldrar och skriker ”HJÄLP, rädda mig från helvetet!” Men dina föräldrar svarar – Tyvärr älskade vän, så här är livet, du måste gå i skolan. Det är inte vi som sitter i passagerarsätet nu, det är skolan. Vi kan inte ersätta skolan för då får vi problem med Socialtjänsten.

Emellanåt får du som sagt ta pauser och ha roligt, men under kontrollerade former – du får inte klättra överallt och du får absolut inte bråka, för att det är oacceptabelt beteende i skolan. Det spelar ingen roll hur trött och känslig du är för intryck och händelser, du måste bita ihop! Alltså du får pauser från undervisningen och du får ha roligt, men du är fortfarande trött (och än tröttare nu) och fortsatt måste köra bilen och ha koll på vägen.

Nu är skoldagen slut. Pust säger du! Nä, inte läge än att pusta ut. Det är inte över än. Du slipper skolan nu, men du får fortsatt inte sova och inte heller lämna förarsätet. Men du kan ha lite lugnare, trevligare och roligare tillvaro. Nu är det dina föräldrar som intar passagerarsätet bredvid. Nu när du inte längre MÅSTE saker (skolan) behöver hjärnan annat att ”hålla koll på” för att inte somna. Egentligen är hjärnan redan helt slutkörd, den har hållit sig vaken så länge att den är på väg att börja ”brinna” – det är som att köra bilen på lägsta växel men på högsta fart, alltså att motorn går på högsta varvtal – Alla vet väl hur det låter? Så är ett barn med ADHD på eftermiddagarna hemma – där allt går ut på att få ner varvtalen så gott det går och så smidigt som det bara går, utan att motorn fattar eld. Alltså, medpassagerarens (föräldrarnas) uppgift blir härmed att se till att du fortfarande orkar köra, att du inte kör av vägen (ställer till med problem) samtidigt som de jämt och ständigt ska hålla ”dina varvtal” inom acceptabla gränser. Men även dina föräldrar har yttre krav på sig – de får inte, eller kan inte, sysselsätta dig med just det du vill göra , de kanske inte har råd att ge dig det du önskar, de måste också vara förnuftiga och inte minst påvisa gott föräldraskap (det kräver samhället). Alltså lär de brista gång på gång i att lyckas hålla dig vaken och enligt dig blir de därmed emellanåt världens sämta och dummaste föräldrar, oerhört tråkiga dessutom pga sina krav. Du kunde inte säga ifrån i skolan, men det kan du nu göra till dina förädlrar (för att du vet att de kommer älska dig ändå). Så du skriker på de, du slår de och säger till de att de är helt jävla dumma i huvudet. Inte konstigt, du är ju så trött och sliten.

När det väl börjar närma sig kvällen får du ÄNTLIGEN sova. Men tyvärr, inte på ett hotell, utan i den där obekväma bilen. Du kommer vrida och vända på dig i timmar innan du hittar det ”perfekta läget”, till slut så somnar du – Nä, du tvärdäckar. Nästa morgon, kommer föräldrarna börja skaka dig för att kunna väcka dig, för du är ju redan sen till skolan. Innan du kan fortsätta köra bilen, måste du byta olja (efter gårdagens motorhaveri) och skrapa bort is från bilrutorna, sen kan du köra (då har du typ ”vaknat till”). Hur känns det? Förjävligt? Men vännen, det var ju bara 1 dag – 1 dag av livets alla dagar – Så bit ihop, det är lika bra att vänja sig!

Föreställ dig samma scenario på kvällen/morgonen, men inte utifrån ett barn utan en vuxen, som kanske inte hittat egna strategier och som ingen längre tar i hand för att natta eller skakar på morgonen för att väcka? Alltså att du behöver fortsatt köra den där bilen i några timmar till på eftermiddagen, men helt ensam. Helt på egen hand, efter en turbulent dag, ska du lyckas varva ner och komma till ro. Inte minst har du själv nu ansvaret för att få i dig rätt mat och rätt mängd och vid rätt tidpunkt, upprätthålla strukturen i vardagen och sova ut ordentligt. Det finns inga hjälpsamma medpassagerare längre, utan det är bara du och ett samhälle som ställer massa krav.

Har ovan hjälpt dig utveckla förmågan till kognitiv empati? Förstår du bättre hur det är att leva med ADHD? Den där bilen du körde, det är en neurotypisk vardagsmiljö utan anpassningar. Omgivningens krav, är krav utan hänsyn/förståelse för din funktionsnedsättning. Tack och lov, så är det sällan SÅ illa, utan vissa anpassningar i vardagen (hemma/utifrån) görs, men långt ifrån i full utsträckning.

Den där bilen (vardag/miljö), kan modifieras på många olika sätt, liksom vägen bilen rullar på (livets väg) kan anpassas. Inte minst skolgången och kraven utifrån. Så klart även hemmiljön (den där bilen, men på specifika timmar under dagen). Medicineringen, det är bara en av anpassningarna, och utifrån beskrivningen ovan så hjälper den dig ENBART med att hålla dig vaken (bättre koncentration och minskad rastlöshet, det blir biprodukter av högre grad av vakenhet). Medicineringen löser inte resten – bilen måste fortfarande modifieras, vägen måste skräddarsys och passagerare (omgivningen) måste vara förstående och delaktiga, dygnsrytmen måste ställas tillrätta och skolgång/yttre krav måste justeras. Om inget av det görs, eller i otillräcklig omfattning, ger medicinen dig bara längre ork, du orkar köra längre (fler timmar per dag och fler dagar), men för eller senare lär du somna bakom den där ratten! Rent vardagligt – gå in i väggen, alltså bli utmattad, tom kanske redan i barndomen!

Kommentera, lämna synpunkter, omdömen, förslag på förbättringar m.m.

%d bloggare gillar detta: