Att vara ett stöd för någon

Nedan är fortsättning på inlägg Ge aldrig upp och våga vara dig själv. Innehållet nedan har tidigare varit en del av inlägg ovan, där jag har valt att separera innehållet riktat till personer som befinner sig i en svår situation från innehållet riktat till personens omgivning. Om du har läst tidigare versionen av Ge aldrig upp och våga vara dig själv, så lär du inte finna något nytt i nedanstående text 🙂 Om du inte har läst det, börja där 🙂

Till dig som möter människor som mår dåligt, inte minst de som har NPF, vill jag säga följande:

”The worst thing you can do is nothing”

Dr Temple Grandin

• Om du genuint vill stötta en annan människa, möt den där HEN befinner sig i livet och inte där du är eller där du antar att personen är, eller där du tror eller tycker hen borde vara. Det hjälper inte att stå vid mållinjen och heja på någon som klämmer ut sin sista ork redan vid starten. Om du vill vara till hjälp, då måste du nästintill springa bredvid (det kan man göra på olika sätt). Löparbanan, som för dig kanske är peace of cake, kan vara ett evigt elände för den andra.
• Om du inte kan hjälpa till med något och inte heller vill bemöda dig med en annan persons djupa och svåra tankar – Låt bli från början! Låtsas inte vara förstående, låtsas inte vara den du inte är! Och för guds skull undvik fraser såsom Hoppas det löser sig; Du har ju fixat annat, du fixar även det; Så illa är det väl inte osv.
• Om du nu genuint vill finnas där för en person, prata då inte om dig själv – Jag fixade, då fixar du också, Jag vet hur du har det (det vet du inte, särskilt inte om personen i fråga har dolt sina svårigheter länge och anpassat sig till omgivningen. Vad du har sett, är ett yttre skal, ett skal som är menat att verka bra och fungerande utåt), Jag har också det dåligt. Jämför inte personen, eller hens barn med omgivningen – Alla barn kan väl bete sig så, för att det gör mina också; Det finns barn som beter sig värre, Det finns de som har det värre etc.
• Om du genuint vill hjälpa till, gör det inte utifrån din tro/uppfattning om vad personen i fråga behöver hjälp med, utan fråga den som mår dåligt/behöver stöd. Många vet vad de behöver. Om personen inte vet det, hjälp den ta reda på det, men ”tvinga inte på” hen hjälp som är hjälp enligt dig. Vissa behöver hjälp med praktiska saker, avlastning från något eller göra något personen inte orkar/förmår, men ibland behövs bara att någon finns där och lyssnar, inte minst visar omtanke och empati.
• Värdera inte någon annans förmågor, tankar eller känslor, inte heller deras agerande eller sätt att lösa problem. Livet är inte enkelt! Man vet inte hur man agerar förrän man själv hamnar i samma sits, och det gör man aldrig till fullo, för att inget är identiskt. Inte minst så är vi alla människor olika och fungerar på olika sätt. Vad som är enkelt för dig kan vara den värsta utmaningen för en annan, och vice versa. Tro inte att du kan bättre, tro inte att du hade förmått bättre. Döm inte andra, det har du inte rätt till!

”Om vi ser våra egna fel och brister sådana som de verkligen är, får vi icke mycket tid att söka efter andras brister icke heller så stor lust att tala om dem”

Okänd

• Hänvisa inte någon som mår dåligt vidare till andra personer/instanser. Bolla inte vidare, det du, inte kan eller förmår att lösa. Vill du vara till hjälp, hjälp personen att ta sig dit, ringa dit, följ med på möten, åk med till psykiatrin, vad det nu kan vara. Och om du inte har något att bidra med, säg det då ärligt – Jag är ledsen, men jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa dig. Men hänvisa inte för guds skull vidare, särskilt när du inte ens har full koll på om din hänvisning är en fungerande lösning för personen i fråga, eller om din hänvisning ens stämmer överens ex. med andra myndigheters regelverk. Ett exempel är hur olika myndigheter bollar alla desperata föräldrar, sökandes efter hjälp, till Socialtjänsten – Socialtjänsten är lösningen på alla problem, enligt många, vilket inte är fallet. Skolor, även BUP, många gånger inte ens vet vad olika typer av avlastning är tänkta för.
• Du behöver inte vara någon proffs eller besitta omfattande kunskaper om saker och ting. Det handlar om att visa vilja, visa respekt och förståelse, och utgå från personen du vill ge stöd till, och inte dig själv.
• God kommunikation. Först och främst ärlighet och tydlighet. Säkra alltid att det du har förmedlat har uppfattats korrekt, det samma kan göras även omvänt. Om du berättar något/säger något, avsluta med att fråga den andra personen hur hen uppfattade allt du sa. Det hjälper förebygga missförstånd, inte minst så ges möjlighet att reparera brister i kommunikationen innan det blir för sent. Inte minst säkras ömsesidig förståelse. I slutet av sjuksköterskeutbildningen skrev jag och min kursare (båda invandrare) kandidatuppsats om bristande språkförståelse mellan vårdpersonal och patient, om en eller båda hade invandrarbakgrund – ”SOS” – Du förstår inte och jag kan inte förklara! Betydelsen av språklig och kulturell förståelse i kommunikationen mellan patient och hälso- och sjukvårdspersonal. Jag tänkte dock inte då att allt det uppsatsen belyste, förekommer vid all kommunikation egentligen (mer eller mindre), alltså missförstånd, särskilt vid kommunikation mellan neurotypiska och personer med NPF (som pratar ofta helt olika språk).
• Om du har egna barn med NPF så är den största investeringen du kan göra (utöver alla anpassningar osv), är att lära de att alltid vara sig själva, inte minst hjälpa de hitta sig själva i denna förvirrande värld.

”Somewhere along the way, we must learn that there is nothing greater than to do something for others”

Martin Luther King