Äntligen sommarlov & NPF 24/7

Jag skulle inte ljuga om jag säger att det är nog första gången jag är uppriktigt och till fullo överlycklig över att det är äntligen sommarlov. Det vore en lögn om jag förnekade att det är slitsamt att ha tre ”duracell-kaniner” hemma dygnet runt, särskilt när man själv är utmattad. Men jag är lättad på många sätt – nu slipper vi i ett antal veckor att förhålla oss till skolan, skolplikt och allt vad det innebär.

Särskilt utifrån hur senaste året har varit, särskilt utifrån hur maj månad har varit – sista tre skolveckorna hade jag ytterligare ett barn hemma på heltid och dagligen kontakter med skolan och försök att få iväg henne till skolan – som gick käpp åt skogen, dagligen. Under maj månad vägrade hon även gå på sina fotbollsträningar – fotboll som hon älskar jätte mycket, inte minst har fotboll även stärkt hennes självförtroende i flera år då hon är jätte duktig.

Förra veckan, när väl pressen och ångesten kring skolan hade lagt sig, lyckades jag övertala henne att gå på några träningar och hänga på laget till Vansbro på Pepe’s Cup. Hon hade mycket ångest inför det, men tack vare stöd och hjälp från förstående tränare så överfann hon rädslan samt oron och åkte iväg. Hon kom hem rätt trött och sliten, men som en vinnare! Laget hade vunnit cupen och Anna erhöll även ett eget pris. Finalen avgjordes på straffar där Anna hade räddat 3 av 4 skott som sköts på mål. Jag är så grymt stolt, det går inte ens att beskriva med ord!

Även mellersta har haft så mycket oro och ångest kring skolan att det påverkade några av hennes ridlektioner, orken räckte inte riktigt till och allt kändes inte lika roligt som det brukade göra. Men i veckan som var har hon gjort teoretiskt prov för Ryttarmärke 1 och nästa vecka ska hon göra praktiskt prov! Sedan väntar ridläger i början av juli – två dagars (dagtid) ridläger som Sofia fick i födelsedagspresent i december av ridklubben.

Utöver ovan har vi fått en ny familjemedlem sedan ca 3 veckor – Mimmi (bild på sötnosen kommer längre ned). När jag första gången blev sjukskriven pga utmattning, hösten 2018, skaffade vi vårt första djur – det var en katt, en katt som direkt blev hela familjens bästa vän – särskilt min och Sofias. Det var Sofias lilla bebis, som på många sätt också var hennes ångestdämpande medicin. Tyvärr så blev vi tvungna att sälja honom i februari förra året då jag rätt så tidigt utvecklade kraftig kattallergi. I över 2 år tog jag allergimedicin dagligen för att kunna ha honom kvar, men till slut gick det tyvärr inte längre. Inför den förändringen som skulle komma, och som jag i förväg visste mycket väl att det skulle påverka barnen mycket, särskilt Sofia, försökte jag ”kompensera” med andra djur hemma. För 1.5 år sedan skaffade vi en kanin, senare en kompis till honom. Det slutade inte där. Kaninerna var ”Annas” och Sofia ville ha egna djur – så det blev två lite äldre undulater. Men det räckte inte – Sofia skulle köra igång ”undulatproduktion” i hemmet – det blev två töser till de två äldre hanarna vi hade och sedan några veckor tillbaka är holkarna uppsatta (än dock inga bebisar, tack och lov för min del). Parallellt skulle Anna utveckla sin ”fiskefarm”. Så nu har vi 2 akvarium, 2 kaniner, 4 undulater och numera även en liten söt vovve. Utan tvekan är Mimmi en guldklimp för barnen – tack vare henne kommer de ut mer, Sofia glömde äntligen bort Simba (vår f.d. katt, medans hon var sjukskriven tänkte hon ofta på honom och det i sig ökade hennes ångestnivå än mer), inte minst så tränar barnen upp sina styrkor och svårigheter på ett helt annat sätt med en hund – ex. att ta ansvar, att visa empati, social träning, rutiner och struktur osv.

Mimmi

Djur är fantastiskt vid NPF (enligt mig) – de ger så otroligt mycket, alla på sitt unika sätt – de syssersätter (istället för massa skärm, vilket så klart förekommer även här), ger barnen träning i ansvar, struktur och rutiner, tack vare djuren per automatik utökas sociala kontakter och det ger social träning (ex. vid utevistelse med kaniner eller hunden och samtal med främmande människor som kommer fram och undrar något), de dämpar oro/ångest och avleder från dysterhet, listan kan göras lång.

Igår var vi iväg och badade, grillade samt fiskade. Sofia kommenterade (vilket övriga höll med om) – ”Det är världens bästa utflykt!”

Vadå, frågade jag, vi har ju varit iväg och gjort liknande många gånger förr och alla gånger har ni ju avskytt att vara ute i naturen!

Ja, sa Sofia, men då hade inte vi en hund med oss.

För övrigt så har det varit mycket spring ute nu när det är så fint väder och när barnen inte har annat att tänka på än att det är nu sommarlov! Det blir dock mycket hej och hå här varje dag!

Gud vad jag avskyr att laga mat med tre barn hemma och alla med sin selektivitet. Nu tar jag ett väldigt tydlig exempel – stekta ägg – ett av barnen ska ha dem med tomater (lätt stekta tomater först, ägg ovanpå), andra barnet avskyr värmda tomater och ska ha enbart stekta ägg, MEN med färska tomater vid sidan av på tallriken, tredje barnet har inga problem med tomater oavsett hur de är tillagade, MEN han blir kräkfärdig av ägggulan – han vill enbart ha äggvitan. I sådana lägen så saknar jag skolan/fritids (den tiden då det fungerade) och när man endast behövde tänka på middag.

Sedan är det ständiga påhitt, majoriteten av de också i smyg.

I smyg hamnar hälften av köksredskapen ute på gården och i sandlådan. Minsann kom de på att de ska gräva i sandlådan, men fråga efter spade, varför göra det? Vi tar skedar och slevar från köket istället – tänkte barnen!

Sedan blir de törstiga – Då gör de iordning flera kannor med saft och tar ut 10-tal glas ut på gården. De kan ju inte dricka hemma – det har de inte tid med. Dessutom ska ju hela grannskapet bjudas på saft.

Och glass försvinner ut ur frysen snabbare än de kommer dit från affären – återigen ska alla barn därute också ha glass. Avseende detta är mina barn väldigt empatiska – ”Vi kan ju inte stå och äta glass framför de andra barnen, det är ju inte snällt!” Nä, det har ni rätt i, men ni kan väl äta glass hemma och gå ut sedan? – tänker jag för mig själv rätt ofta. Jag är inte snål, missförstå mig inte, men det går bara inte att springa till affären stup i ett och det är faktiskt skönt att NÅN gång (i den här hemska värmen) få äta glass själv. Det får jag dock icke! Mina barn är extremt duktiga på att tömma hemförrådet på allt gott innan jag ens hinner blinka. Det värsta i allt, de lämnar alltid tomma förpackningar kvar, och precis där de låg! Ni anar inte hur många gånger man öppnat frysen (eller skåpet där godis göms) och tänker – Åh, så gött med en glass/något sött – men det jag hittar, är alltid en tom förpackning.

Och massa tvätt, flera gånger i veckan och fulla maskiner. Kläder och skor totalt förstörda med enorma hål. Och skador – rivmärken, blåmärken, bulor osv. Jag vet inte hur många gånger man tjatat som papegoja – gör inte si och så – men de gör det ändå. Exempelvis – Ni ska inte klättra i trädet, ni kommer riva er, ramla ner osv. En halvtimme senare kommer en av ungarna hem och gallskriker – ”Jag rev mig överallt, det gör ont på armarna och benen. Mamma, kan du plåstra om och smörja?”. Då vill man bara säga – ”Hm, vad var det jag sa?”. Som att det ens skulle hjälpa….

”Sparka inte boll med bara tofflor på, du kommer skada tårna.” En stund senare kommer minstingen hem och tjuter för att det gör ont i tån – Så klart gör det ont, halva tånageln är ju borta. Suck!

Inte minst konstant springande in och ut – öppet hus, som jag kallar det. Barnen smäller igen ytterdörren minst 20-30 ggr per dag och varje gång känns det som att dörrkarmen ska trilla in eller ut ihop med dörren. Handtag – det vet nog inte mina barn ens vad det är för något.

Listan kan göras lång. Ovan är bara en liten del av en sommarvardag med NPF. Många gånger är det roligt, ibland är det jobbigt, tröttsamt och även ledsamt, men mestadels roligt. Allra främst är det en enorm skillnad på barnen när de är lediga och inte har större krav på sig att förhålla sig till, såsom när de går i skolan. Så har det varit i alla år sedan de var små – Lov, även helger (om än är det kort tid och kort återhämtning mellan varven), är den bästa tiden på året – det är tiden då barnen mår som bäst. Jag önskar dock rätt så ofta att jag hade kunnat klona mig åtminstone i två delar – egentligen inte så mycket för min egen del, utan för att kunna vara där för barnen i större utsträckning. Men man får varje dag påminna sig om att man gör så gott man kan och allt är bättre än de dagar när barnen mådde som sämst – resten är petitesser! Nu är de såpass ”gamla” att jag till och med får numera sovmorgon – man får dock ibland ta konsekvenser (vissa påhitt medans mamma sover), men det är många gånger värt det.

Avseende valpen har vi en tydlig rutin och ”arbetsfördelning” – Jag sköter kvälls/nattpromenader och Sofia (den enda morgonpigga av oss) sköter morgonpromenader. Under dagen hjälps vi alla åt.

Härlig sommar till er alla!

Bloggandet fortsätter även under sommaren, i mån av tid 🙂

Kommentera, lämna synpunkter, omdömen, förslag på förbättringar m.m.

%d bloggare gillar detta: