Tv-spel = träning mot stress/ångest?

Den som varit och är mest spelintresserad i familjen är utan tvekan Anna. Hon är även rätt så grym på många spel. Sedan 1 år tillbaka fick hon till slut efter mycket tjat börja spela Fortnite. Jag har bara funnits där som sällskap och bara tittat på, för det mesta. Jag brukar spela med barnen exempelvis FIFA, men inte skjutspel eller annat. Jag har dock spelat olika spel i ungdomen.

Tilläggas att här hemma så är det rätt så strikt med hur mycket barnen får spela – det är en av sakerna som mina barn tycker gör mig till ”sämsta mamman i världen”. Jag anser inte att spel är hälsosamt i stora mängder. Jag tillåter inte barnen ”försvinna” in i spel från allt som är jobbigt, svårt och tråkigt. Spel enligt mig är ett komplement till en hälsosam vardag. Här hemma har barnen även krav på sig vad de ska göra dagligen/veckovis, ex hjälpa till med hemmasysslor, för att överhuvudtaget få spela – alltså att först så gör man det man ska, sedan kan man spela.

För inte så länge sedan drogs även de mindre, Sofia och V, in i det spelet, Fortnite alltså. Vilket var förvånande för mig då Sofia i alla år avskytt tv-spel, dessutom haft alltid svårt med multitasking – att spela med en spelkontroll och flera kommandon/knappar samtidigt.

Idag fick jag för mig att prova spela med dem. Dels blev jag utskrattad, även av 7 åringen haha. Ja, han är rätt duktig på spel han också. Men allra främst – vilken ångest man får av det där spelet. Men jag tänker, även vilken träning det är för psyket att inte få panik, kontrollera spelet och styra rätt med kontrollen osv. Men usch vilken ångest jag fick när det kom plötsligt gubbar som börjar skjuta en och så ska man styra med ena knappen, och sikta med andra, och byta vapen med tredje osv. Inte gjorde ungarna saken enklare för mig – titta dit, nej hit, och så skriker de till när någon kommer, och så säger de till vilket vapen man ska ha, men tryck på den där knappen sa vi ju, osv.

Två omgångar räckte gott för mig. Och totalt utskrattad av mina barn för min oförmåga att spela just det spelet (för de har respekt för mig på FIFA, där har de ingen chans mot mig haha 😊), men allra främst skrattade de åt mina reaktioner och mina panikattacker 🤣

Då kom äldsta som inte hade sett mig spela, och sa – ”Men det var ju grymt mamma, du kom ju på 14 plats”. Haha, ja, jag sprang ju bara runt och gömde mig, medans andra skötte spelet och tog kål på varandra. Jag klarade ju bara av att döda en 🤣 Bara en?!- utbrast hon 😊

Tänk om barnen kunde hantera impulser och ångest samt behärska sig/ha kontroll över situationer i vardagen lika bra som de gör i spel?