Sluta beskylla föräldrar för barns olydighet!


Nedan publicerat i Fagersta Nyheter (september 2022).


Lena Eldståhl (S) ska inte bli arg när barnen beter sig illa utan på S egen politik som lett till att samhället är där det är idag. Inte minst bör hon vara arg på det hon gjort och inte gjort under tiden hon suttit i socialnämnden i Fagersta.

Det är bedrövligt att Fagersta kommun inte erbjuder barn och familjer samma stöd som andra kommuner, eller att det i andra fall tar månader av kamp innan stöd till familjer till slut erbjuds. Kampen som förutsätter att föräldrar har kunskap, drivkraft och ork – och så ska det inte vara, nödvändiga insatser ska erbjudas, inte stridas för!

”När barn begår brott är det vuxna som misslyckats. Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Har man en dålig förebild i uppväxten eller ingen alls, riskerar man att skaffa sig andra, inte så lämpliga”, påstår Lena Eldståhl i FP.

Vilken käftsmäll mot många föräldrar som dagligen kämpar för sina barns bästa!

Alla barn, och alla föräldrar, gör så gott de kan utifrån av samhället givna förutsättningar. Kära S och andra politiker som tycker och uttalar sig liknande, även medborgare i vårt samhälle, sluta beskylla föräldrar för bristande föräldraskap och se föräldrastöd alternativ bestraffning av barn som lösningar på problem som samhället och politiker själva skapat!

Forskningen om ungdomsbrottslighet påvisar att det är en komplex fråga och att det finns flera riskfaktorer att ungdomar hamnar i kriminalitet, varav hemmet (och inte nödvändigtvis just brister i uppfostringsmetoder) är bara en av många faktorer. Enligt forskningen kan ungdomar ha en eller flera av dessa faktorer, utan att de aldrig blir kriminella. Alltså finns det inget givet enkelt svar.

Enligt Socialstyrelsens rapport ”De flesta ungdomar som någon gång begår brott upphör med sitt kriminella beteende i enlighet med vad som kan beskrivas som en naturlig mognadsprocess. De slutar med sin kriminalitet i samband med övergången till de nya roller och relationer som präglar livet som vuxen”.

Detta överensstämmer med barns utveckling och nya rön avseende hjärnans mognad – Ungdomar har outvecklad förmåga att ta ansvar och den del av hjärnan som ansvarar för det – frontalloben – är inte färdigutvecklad förrän närmare 25 årsålder.

Forskning från både USA och Skottland visar att kontakter med rättsväsendet kan fördröja den naturliga mognadsprocessen mot vuxenrollen, förstärka en redan ogynnsam livskarriär och göra det mindre sannolikt att ungdomarna slutar begå brott. Samtidigt visar forskning att vissa typer av åtgärder från samhällets sida kan leda till en minskad risk för fortsatt brottslighet bland de mest problembelastade lagöverträdarna. Det är dock viktigt att dessa åtgärder utgår från den enskilda individens problemnivå och behov samt att de anpassas efter individens inlärningsförmåga.

Faktorer som påverkar ungdomsbrottsligheten, utöver svår familjesituation, är bristande skolgång och stöd i skolan, neuropsykiatrisk/psykiatrisk problematik samt ett liv i ett område med begränsade ekonomiska och sociala resurser. Och vem har skapat dessa problem?

Med risk för upprepning så är det många barn med neuropsykiatrisk problematik och övriga särskilda behov som inte erhåller tidig och förebyggande hjälp från skolan och välfärden. Barn utvecklar tidigt psykisk ohälsa och blir isolerade, vilket ökar risken för att man söker ohälsosamt umgänge och blir också lättare ett föremål för rekrytering.

Barn som inte får tidigt möjlighet till gynnsam och hälsosam utveckling, tillgång till aktiviteter där socioekonomiska faktorer inte är avgörande blir begränsade i sitt val i vem de ska umgås med och vad de ska göra på sin fritid.

Vem har skapat segregationen i samhället? Vem ansvarar för att alla barn inte har tillgång till gynnsamma fritidsaktiviteter utan att familjens ekonomi eller andra faktorer är avgörande? Vem ansvarar för att skolan inte har tillräckligt med pengar, resurser och att läroplanen och kunskapskraven inte är anpassade för barn med olika behov och deras förmåga till inlärning, i relation till barns utveckling/mognad?

Svaret enligt mig är enkelt – det är NI politiker som bär ansvaret, inte vi föräldrar. Jag förnekar inte att det förekommer i vissa fall brister i föräldraskap, jag är dock rätt så säker att det är ytterst få procent där bristande föräldraskap är den verkliga orsaken till problemet, i grund och botten.

Och i de fall där föräldraskapet brister, vad är bakomliggande orsaker till det? Vilket stöd fick dessa föräldrar från samhället när de behövde det som mest, innan föräldraskapet brast? Sannolikt inget stöd alls, för alla stödinsatser kommer in alldeles för sent, först när det går käpp åt skogen! Vem klandrar sedan politiker och samhället för detta? Jo, barnen och föräldrarna!

Så fegt! Var vänliga se er själva i spegeln först och se problemen med rättvisa ögon, sedan kan ni uttala er om ditten och datten!

Lilia Waléus, sjuksköterska som har jobbat på SiS ungdomshem, även förälder till barn med NPF

Kommentera, lämna synpunkter, omdömen, förslag på förbättringar m.m.

%d bloggare gillar detta: