Tystnaden kommer inte vara för evigt

Kära läsare och följare,

Det har varit tyst här ett bra tag, men det kommer inte bli en permanent tystnad. Jag hoppas återkomma med något värdefullt under höstlovsveckan. Följ gärna bloggen via sociala media, främst FB – där jag ibland brukar dela och skriva inlägg utan att de alltid kommer med här. Men det mesta går via bloggen.

I korta drag har det varit en turbulent start på hösten. För min del – nytt jobb som skolsköterska, väldigt roligt men varit lite intensivt. Mellersta har tack och lov numera efter 2 årig kamp en fungerande anpassad studiegång – där så klart hennes korta dagar kräver sitt och medför anpassningar för min del och oförmåga att arbeta mer än deltid. Men hon mår tack och lov mycket bättre än en för ett år sedan och striden med alla möjliga aktörer ger nu sina resultat – det tråkiga att det har kostat mig och barnet så förskräckligt mycket hälsomässigt.

För äldsta har dock skolstarten inneburit fortsättningen på skoleländet från slutet av VT – där frånvaro och vägran att gå till skolan ökade successivt under september och numera resulterat i hemmasittande. Så det är bara att kavla upp ärmarna, igen, och strida. Jag blev även less på att i åratal tjata om språkkartläggningen så hon kommer inom kort genomgå en privat logopedutredning – i hopp om svar och förståelse för hennes fullständiga behov ❤️ Både jag och dottern ser jätte mycket framemot detta och hoppas finna svar på allt som varit svårt genom åren.

I sådana tider får man finna lycka och glädje i saker som fungerar – ex är jag mer än lycklig att sonen har en fungerande skolgång, att mellersta är på bättringsvägen och trivs nu i skolan, och att efter längre strider så har vi fått både bostadsanpassning (kodlås till hemmet, vilket underlättar avsevärt att barnen slipper ansvara för nycklar), att båda flickorna har fått en kontaktperson, och att jag äntligen också fått beviljad avlösning hemma vid behov som gäller samtliga barnen (även sonen utan funktionsnedsättning, även äldsta som inte tillhör LSS).

För drygt ett halvår sedan såg framtiden väldigt mörk ut, jag trodde inte eländet skulle upphöra, överhuvudtaget. Men det blir bättre, sakta men säkert. Det finns inget viktigare än att återigen känna hopp och se att det har vänt, åtminstone för ena barnet. Det inger också hopp att det kan bli bättre även för äldsta – om än idag oklart när…

Det är också kul att nu få vara en del av Autism- och Aspergerföreningens styrelse i Västmanland och på sikt kanske också kunna bidra till att göra skillnad även för andra ❤️