Livet med NPF – Livslång anpassning till en neurotypisk värld
En blogg om livet med NPF, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, ur olika perspektiv (barn, vuxen, förälder och sjuksköterska).
Fortsättning på barns överanvändning av skärmar – Barn har för mycket skärmtid
”Mamma, kan du låsa upp skärmtiden? Vi har tråkigt och det är ju lov, vi orkar inte vänta till skärmtiden kl 15”. ”Nej, men ni kan läsa böcker istället om ni har tråkigt” ”Men vi har ju inga nya” ”Fast det finns ju massor på biblioteket!” Gick och lånade böcker med barnen, kommer hem och 5 min senare sitter alla och läser – Jackpott!
Dessutom fick alla också lite motion tack vare promenad till och från biblioteket.
Det var ett tag sedan jag skrev på bloggen, vilket har känts väldigt tråkigt att inte ha tid för det – det är konstanta möten och samtal/mejlkontakter med skolan, BUP och Försäkringskassan och ständig kamp om att hitta en balans i vardagen – att barnen ska gå till skolan och få det stöd de behöver där, må väl och få den vård de har rätt till från BUP, jaga intyg osv för att Försäkringskassan ska godkänna vård av barn, men även en väntan på hur ansökan om höjt omvårdnadsbidrag (ännu en till ansökan) kommer bli bedömd. Men det är inte det mitt inlägg ska handla om, utan om barns skärmanvändning…
Jag är medlem i ett antal föräldragrupper på sociala media för barn med olika diagnoser. Jag träffar även numera en del barn i mitt arbete som skolsköterska, barn med och utan särskilda behov. Och det jag ser dagligen är både oroväckande, men även skrämmande, nämligen hur mycket tid nuvarande generation barn tillbringar framför skärmar.
Det kommer säkerligen väcka reaktioner, negativa sådana säkert också och en del lär säkert gå i försvar genom att hävda fördelar med barns spelande, tv-tittande och mobilanvändning – nämligen att det är så våra barn umgås nuförtiden, att det är där de har sina sociala kontakter, att skärmtid dämpar/lindrar deras ångest och nedstämdhet, eller att det är tack vare skärmanvändningen som de har lärt sig mycket engelska.
På sistone har jag allt mer reflekterat kring hur stor påverkan skärmtiden har på att många barn mår psykiskt sämre (överlag) och att en del klarar allt sämre skolan eller har icke fungerande skolgång. Missförstå mig inte, jag har själv barn där jag i åratal kämpat för nödvändiga anpassningar i skolan – jag säger inte att skolor inte brister i att ge elever nödvändig stöd, inte minst ge de det i tid. Jag vet också att sjukvården, nämligen BUP, många gånger också brister i att erbjuda nödvändig vård och stöd till barnet och föräldrarna.
Men det jag också ser i mitt arbete (men även hemma) är att de barn som löper hög risk för problematisk skolfrånvaro är också de barn som i högre grad tenderar att ”försvinna” i skärmens bubbla. Det jag också ser är att de barn som inte får stöd i vardagen att reglera sin skärmanvändning är de barn som istället för ångestlindring utvecklar än högre grad av ångest, blir än mer isolerade, än mindre motiverade att hitta andra aktiviteter eller sätt att umgås, men även att skolan blir än tråkigare plats att vara på (oberoende av det stöd de får där), eller att barn som är mer impulsiva eller t.o.m utåtagerande blir det än mer i längden – skärmen blir deras liv. Jag skulle inte överdriva om jag säger att många barn i dagens samhälle är mer eller mindre beroende av skärmar – där jag mött flertal barn som bokstavligen inte pratar om annat än skärmtid och där de inte kan föreställa sig livet utan skärm (mobil, dator, tv osv). Vad som gör mig mest orolig är dock att många föräldrar försvarar extrem skärmanvändning, direkt (att det inte är farligt, eller t.o.m tvärtom nyttigt) eller indirekt (att de inte vill ta konflikter med barnet och därav att det mer eller mindre är acceptabelt).
Jag har jätte svårt att förstå föräldrar som tillåter sina barn spela spel eller liknande från att de kommer hem från skolan till att de går och lägger sig, vissa gör det till och med sent på kvällarna och nätterna. Än svårare har jag att förstå att barn med problematisk skolfrånvaro tillåts spela spel eller titta på tv i okontrollerade mängder under tiden de borde ha varit i skolan (men är inte där av olika anledningar). Jag ifrågasätter inte varför barn är hemma från skolan, ex. pga ångest och nedstämdhet, att skolan är en plats där barnet inte mår väl ex. pga utsatthet eller för rörig miljö med mycket intryck osv – men blir det mindre intryck från ett tv-spel/dataspel?! Om barnet mår dåligt, ska inte barnet då vara hemma för återhämtning? Lära sig saker och inhämta kunskap på alternativa sätt när möjligheten till ordinarie skolgång är begränsad?
Om våra barn började använda droger och uttryckte samma förklaringar såsom att det lindrar deras ångest, att de mår väl då och att livet blir lättare/roligare – hade vi varit lika tillåtande? Det tror jag knappast. Varför tillåter vi som föräldrar då skärmanvändning i så stor omfattning som många barn har?
Det är kanske inte alltid det vi gör och ser på våra skärmar som är problemet (fast ex. sociala media kan ha en direkt negativ påverkan på vår psykiska hälsa), men det är allt det vi/barn går miste om på grund av onormal skärmanvändning som är det stora problemet. Hur många 10-12 åringar sover 10-11 h per natt? Äter alla måltider, inte minst med familjen och inte på sina rum bredvid sin dator/tv? Umgås med familjemedlemmar och leker/umgås aktivt med jämnåriga? Är fysiskt aktiva minst 1 h per dag? Har regelbundna fritidsaktiviteter? – Betydligt färre än föregående generation…
Däremot hur många barn/ungdomar mår psykiskt sämre? Spelar/använder skärmar fler än 2 h per dag? Väljer skärm istället för att läsa en bok, rita eller leka? – Betydligt fler än föregående generation…
Även om skärmar ger oss annan tillgång till olika saker, exempelvis böcker som kan läsas i digital format, så blir inte ens det så hälsosamt om man läser en bok sent på kvällen på en platta istället för att läsa en fysisk bok – nämligen på grund av att produktionen av melatonin störs av skärmens blåa ljus, som i sin tur påverkar insomningen och sömnen negativt. Alltså även om barnen använder en skärm till något nyttigt, så kan användningen vid fel tid på dygnet vara direkt negativt för barns hälsa och välmående.
Jag ser problem med osund skärmanvändning och dess konsekvenser även bland mina egna barn, varav två har NPF diagnoser. De vill gärna tänja på gränser (skärmtiden), det är ständigt tjat om att få utökad tid, de hävdar ofta att de inte har annat att göra och att inget är lika roligt som tv/spel/mobil. Jag ser dock att en stund av att ha tråkigt föder nya lösningar och kreativitet – efter bråk om skärmtid börjar de plötsligt leka, läsa böcker, rita och kommer själva med förslag på vad vi skulle kunna göra tillsammans. De sysselsätter sig även enskilt i större utsträckning tack vare strikta skärmregler hemma (som omfattar alla skärmar, inkl tv). Jag har även tidigare sett (före införandet av strikta skärmtider) hur överdriven skärmanvändning samt ohälsosamt innehåll (ex på youtube) gjorde de mer impulsiva, utåtagerande, ångestfyllda i längden, mindre aktiva fysiskt, mindre benägna att hjälpa till med hemmasysslor m.m.
Det är inte lätt att hitta aktiviteter som kan locka barn att välja dessa före skärmanvändning, inte minst så har jag full förståelse att det kräver mycket av föräldern/föräldrarna. Jag vet dock att det går att hitta sundare vanor, men det kräver vilja och tid, inte minst kunskap och förståelse för vad är bra och vad är skadlig skärmanvändning.
Jag rekommenderar starkt att läsa boken Skärmhjärnan skriven av Anders Hansen (finns även juniorversion), samt se serien Din hjärna på SVT (där flera avsnitt på olika sätt berör ovan, direkt eller indirekt), men även se Malou efter 10 där Anders Hansen pratar om mobilberoende.
Igen förtvivlan…Igen ett sådant möte från vilket man går helt slut och uppgiven, besviken på hela samhället och svenska skolsystemet, med en klump i magen och total hopplöshet – för att skolan VET BÄST!
Igen samma visa. Igen den där känslan att man inte har annat val än att vänta och se… Vänta och se hur svensk skola än en gång kommer att misslyckas för att de tror sig veta allt bäst…
Och en orolig väntan på när barnet kollapsar igen…Igen ett barn som har ont i huvudet och magen… Igen ett mamma hjärta som går sönder… Igen maktlöshet…Och det tar aldrig slut…
En sådan dag var det idag IGEN 😔
Boken ”Från hemmasittare till återvändare” – skriven av Sirkka Persson skulle bli min ledighetsläsning under lovet. Jag läste boken i ett svep under kvällen idag. Det är en bok som borde bli en bibel för alla som jobbar inom skola och som bör läsas av lärare och alla inom elevhälsan.
Utifrån min roll som förälder till två barn som hamnat i hemmasittande blev den tyvärr inte mer än bekräftelse på skolans misslyckade försök och stärkt misstro till skolans värld – då många skolor/verksamma tyvärr inte tänker såsom Sirkka beskriver.
Den förståelsen som skolan bör ha, som beskrivs i boken, saknas tyvärr allt för ofta. Utifrån min roll som skolsköterska har jag dock fått några nya perspektiv, men även bekräftelse att jag även i denna roll många gånger är ensam mot ett stort system.
Summa summarum var det en bok värd att läsa och utifrån föräldrarollen var det ett litet lyft – att saker man många gånger har påtalat för skolan har faktiskt haft fog – om det bara hade mottagits i tid, och utan prestige!
Året börjar närma sig sitt slut och idag gick barnen på jullov. Jag har aldrig längtat så mycket till lov ens som barn, såsom jag nuförtiden längtar till andrum som förälder. I sista stund fick vi idag fatt på en julgran och ikväll hann vi pynta den delvis – julkulor kvar 😊 Lika mycket som jag älskar jul så hatar jag den också. Det är en period på året då jag bara önskar jag kunde gå i dvala och vakna nån gång i mitten av januari, och så har det varit i många år. Men man tar på en mask och gläds med och för barnen. I år ska jag också njuta av att slippa all trassel kring barnens skolgång, i alla fall i några veckor. Hur ska man summera detta år? Hmm… ett mardröms år var det nog… utan tvekan det värsta hittills i mitt liv. Året började med fortsatt krig med skolan efter att Sofia året innan hade blivit psykiskt sjuk pga skolan. Krigandet med skolan och andra aktörer, utmattning, förlust av en nära och viktig relation, ansträngd ekonomi m.m drev mig till total botten och självmordsförsök då allt kändes bara mörkt och hopplöst. Jag fann åter kraft i bloggandet, kampen för andras rättigheter, senare nytt jobb som skolsköterska och att barnen fick plats på annan skola. Det vände för Sofia och höstterminen har flutit på mycket bättre än förväntat. Ett och ett halvt år av krig gav till slut positiva resultat – bortsett från all ork som gick förlorad. Jag hann dock aldrig börja andas igen då äldstas hemmasittande kom som ett brev på posten, inklusive känslan av att ”det är väl bara att kavla upp ärmarna igen”. Tack vare privat utredning under hösten fick jag och dottern till slut förståelse för hennes svårigheter och lite hopp om ett bättre stöd och skolsituation på sikt. Än är dock inte turbulensen över – utan det är just så det känns – vi befinner oss som passagerare i ett flygplan där samhället är piloten, helt maktlösa lever vi på hopp om medvind och frånvaro av oväder. Om jag fick önska så hoppas jag att nästa år ger barnen ett bättre mående och en bättre skolgång, för egen del önskar jag återfå åtminstone lite av den energin, gnistan och drivet som jag hade för några år sedan…
God jul och Gott Nytt År önskar vi er alla! Nu tar jag lite ledigt med julmust, lussebullar, julfilmer och mycket mys med barnen och vovven i soffan ❤️
Det är inte vad jag egentligen planerade skriva tidigare/under lovet – men det är väl också en del av vår vardag – alltså att acceptera att mycket blir inte såsom man hade tänt sig/planerade från början.
Höstterminen började inte riktigt så som vi hade tänkt oss…
Det gick bra för mellersta, och fortsatt går bra, tack och lov – hon får fortsatt stöd efter årslång kamp, ny assistent som S funkar väl ihop med, anpassad studiegång och hon är stabil i sitt mående.
Äldstas skolfrånvaro (några veckor) i slutet av VT var dock inte en tillfällighet. Efter sommarlovet och en del vila började HT skapligt. Det dröjde dock inte länge innan hemska morgnar med ”jag orkar inte” var ikapp oss igen. Först var det enstaka dagar men successivt ökade till i princip fullständigt hemmasittande. Dagarna i skolan blev till slut övermäktiga där hon dag efter dag påtalade allt mer intensivt – jag orkar inte, dagarna är för långa, lektionerna är för långa och jobbiga, jag får ont i huvudet, jag händer inte med, jag förstår inte, jag känner mig dum, jag vågar inte be om hjälp osv. Listan kan göras lång.
Redan vid strödagar försökte jag vara ute i god tid och påtala för skolan att ta frånvaron på allvar, men ingen respons. Alla pedagoger var rörande överens att det är en tjej som inte uppvisar några svårigheter i skolan, i dagsläget – sades det. Fastställt adhd och ströfrånvaro samt att hon själv påtalar att det är jobbigt i skolan – det ansågs inte vara några svårigheter.
Vid utvecklingssamtalet försökte jag påtala stödbehovet. Inte minst försökte jag än en gång påtala svårigheter som jag har sett ända sedan hon var liten – språksvårigheter. Svårigheter att läsa, skriva och förstå. Jag tog upp att hon påtalar att engelska blir allt svårare och att jag själv ser samma svårigheter som inom svenska – att ord vänds, ändelser läggs till/försvinner, svårigheter att läsa m.m. Som svar fick jag – du beskriver ju själv att hon hade samma svårigheter i svenska, det blev ju bättre, då blir det bättre även i engelska. Dessa ord fick bägaren att rinna över…
Vid ett tillfälle skrev jag till en nära vän, en fantastisk lärare, och frågade om min dotter enligt henne hade ett åldersadekvat språkbruk – vilket inte var hennes bedömning. Till slut efter år av tveksamheter – tveksamheter p.g.a. jag har velat tro och lita på lärarnas bedömningar – flertal lärare som genom åren har bortförklarat svårigheter jag sett genom att säga – alla utvecklas olika, du ska inte jämföra henne med syskonen eller andra barn, på senare år började hennes adhd användas som bortförklaring, för många skolbyten och att det tar tid att lära känna barnet och se svårigheter, m.m.
Jag initierade till slut privat logopedutredning. Anna träffade först en logoped i fråga om språkstörning. Det ansågs nödvändigt att göra en kompletterande utredning i fråga om dyslexi, vilken gjordes idag hon en annan logoped. Logopeden uttryckte i slutet – Jag är ganska säker att det rör sig om dyslexi, men jag ska analysera klart allt och samverka med andra logopeden så får vi se om det också föreligger språkstörning samt hur alla delar går in i varandra, innan ni får fullständig återgivning.
Jag frågade dottern hur det känndes att få detta priliminära besked idag. Hon sa – både jobbigt men även bra, bra att jag inte är dum. Hur det kändes för mig? En lättnad – bekräftelse att jag inte heller är en dum morsa som trott och tyckt fel. Men även enorm sorg – hur kan ingen ha reagerat? Inte minst tillåtit att 6 år i skolan har passerat utan adekvat stöd – allt har varit acceptabelt så länge ungen pallar sig till skolan och ligger på stabilt E nivå i alla teoretiska ämnen. Det har inte spelat nån roll hur mycket energi barnet lade ner för att orka med skolan och förstå allt samt göra sig förstådd – hon nådde E och har varit i alla år närvarande i skolan – det var det som var väsentligt. Det här beskedet var nog det sorgligaste jag fått i relation till barnens särskilda behov och skolgång. Det kom inte som en nyhet, precis som det inte gjorde med deras adhd/autism diagnoser. Däremot var det enklare att ”förlåta” skolpersonalen för att ha missat adhd/autism, för de är ju inte psykologer. Men det här har jag jätte svårt att ursäkta, hur kan så många lärare missat/normaliserat detta? Bara sett mellan fingrarna… Jag begriper inte. Jag är ingen pedagog, inte ens i närheten, men sett och känt på mig i många år att det finns andra svårigheter som inte kan förklaras med adhd. Vid 4.5 årsåldern påtalade jag för BVC den hattiga språkutvecklingen och därifrån löpande år efter år. Även i samband med NPF utredningen, som gjordes enbart med frågeställning ADHD, påtalade jag språksvårigheter och t.o.m uttryckte just då specifikt misstanke om dyslexi vilket finns t.o.m nedskrivet i psykologutlåtandet.
Nivån på tilltro och tillit till skolvärlden är just nu närmare noll…
Men utan tvekan känns det väldigt bra att vara ett steg närmare förståelsen, ett steg närmare att kunna hjälpa dottern med allt det som varit svårt och förhoppningsvis också kunna ge henne bättre förutsättningar framåt. Det är väl bara att kavla upp ärmarna igen och kämpa för rätt stöd – inte minst börja bli duktigare på/mer påläst om allt vad språksvårigheter innebär, vilken hjälp och stöd vi kan få framåt, vilka hjälpmedel som finns att tillgå osv.
Fick upp nedan i mitt FB flöde idag. Mycket bra låt och video för att öka omgivningens förståelse för autism och föräldrarnas kamp!
Videon är ett samarbete mellan Funkishjälpen och sångerskan Kiki Nilsenius, som även skrivit låten ”En förälders vädjan”.
Kära läsare och följare,
Det har varit tyst här ett bra tag, men det kommer inte bli en permanent tystnad. Jag hoppas återkomma med något värdefullt under höstlovsveckan. Följ gärna bloggen via sociala media, främst FB – där jag ibland brukar dela och skriva inlägg utan att de alltid kommer med här. Men det mesta går via bloggen.
I korta drag har det varit en turbulent start på hösten. För min del – nytt jobb som skolsköterska, väldigt roligt men varit lite intensivt. Mellersta har tack och lov numera efter 2 årig kamp en fungerande anpassad studiegång – där så klart hennes korta dagar kräver sitt och medför anpassningar för min del och oförmåga att arbeta mer än deltid. Men hon mår tack och lov mycket bättre än en för ett år sedan och striden med alla möjliga aktörer ger nu sina resultat – det tråkiga att det har kostat mig och barnet så förskräckligt mycket hälsomässigt.
För äldsta har dock skolstarten inneburit fortsättningen på skoleländet från slutet av VT – där frånvaro och vägran att gå till skolan ökade successivt under september och numera resulterat i hemmasittande. Så det är bara att kavla upp ärmarna, igen, och strida. Jag blev även less på att i åratal tjata om språkkartläggningen så hon kommer inom kort genomgå en privat logopedutredning – i hopp om svar och förståelse för hennes fullständiga behov ❤️ Både jag och dottern ser jätte mycket framemot detta och hoppas finna svar på allt som varit svårt genom åren.
I sådana tider får man finna lycka och glädje i saker som fungerar – ex är jag mer än lycklig att sonen har en fungerande skolgång, att mellersta är på bättringsvägen och trivs nu i skolan, och att efter längre strider så har vi fått både bostadsanpassning (kodlås till hemmet, vilket underlättar avsevärt att barnen slipper ansvara för nycklar), att båda flickorna har fått en kontaktperson, och att jag äntligen också fått beviljad avlösning hemma vid behov som gäller samtliga barnen (även sonen utan funktionsnedsättning, även äldsta som inte tillhör LSS).
För drygt ett halvår sedan såg framtiden väldigt mörk ut, jag trodde inte eländet skulle upphöra, överhuvudtaget. Men det blir bättre, sakta men säkert. Det finns inget viktigare än att återigen känna hopp och se att det har vänt, åtminstone för ena barnet. Det inger också hopp att det kan bli bättre även för äldsta – om än idag oklart när…
Det är också kul att nu få vara en del av Autism- och Aspergerföreningens styrelse i Västmanland och på sikt kanske också kunna bidra till att göra skillnad även för andra ❤️
Nedan publicerat i Fagersta Nyheter (september 2022).
Lena Eldståhl (S) ska inte bli arg när barnen beter sig illa utan på S egen politik som lett till att samhället är där det är idag. Inte minst bör hon vara arg på det hon gjort och inte gjort under tiden hon suttit i socialnämnden i Fagersta.
Det är bedrövligt att Fagersta kommun inte erbjuder barn och familjer samma stöd som andra kommuner, eller att det i andra fall tar månader av kamp innan stöd till familjer till slut erbjuds. Kampen som förutsätter att föräldrar har kunskap, drivkraft och ork – och så ska det inte vara, nödvändiga insatser ska erbjudas, inte stridas för!
”När barn begår brott är det vuxna som misslyckats. Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Har man en dålig förebild i uppväxten eller ingen alls, riskerar man att skaffa sig andra, inte så lämpliga”, påstår Lena Eldståhl i FP.
Vilken käftsmäll mot många föräldrar som dagligen kämpar för sina barns bästa!
Alla barn, och alla föräldrar, gör så gott de kan utifrån av samhället givna förutsättningar. Kära S och andra politiker som tycker och uttalar sig liknande, även medborgare i vårt samhälle, sluta beskylla föräldrar för bristande föräldraskap och se föräldrastöd alternativ bestraffning av barn som lösningar på problem som samhället och politiker själva skapat!
Forskningen om ungdomsbrottslighet påvisar att det är en komplex fråga och att det finns flera riskfaktorer att ungdomar hamnar i kriminalitet, varav hemmet (och inte nödvändigtvis just brister i uppfostringsmetoder) är bara en av många faktorer. Enligt forskningen kan ungdomar ha en eller flera av dessa faktorer, utan att de aldrig blir kriminella. Alltså finns det inget givet enkelt svar.
Enligt Socialstyrelsens rapport ”De flesta ungdomar som någon gång begår brott upphör med sitt kriminella beteende i enlighet med vad som kan beskrivas som en naturlig mognadsprocess. De slutar med sin kriminalitet i samband med övergången till de nya roller och relationer som präglar livet som vuxen”.
Detta överensstämmer med barns utveckling och nya rön avseende hjärnans mognad – Ungdomar har outvecklad förmåga att ta ansvar och den del av hjärnan som ansvarar för det – frontalloben – är inte färdigutvecklad förrän närmare 25 årsålder.
Forskning från både USA och Skottland visar att kontakter med rättsväsendet kan fördröja den naturliga mognadsprocessen mot vuxenrollen, förstärka en redan ogynnsam livskarriär och göra det mindre sannolikt att ungdomarna slutar begå brott. Samtidigt visar forskning att vissa typer av åtgärder från samhällets sida kan leda till en minskad risk för fortsatt brottslighet bland de mest problembelastade lagöverträdarna. Det är dock viktigt att dessa åtgärder utgår från den enskilda individens problemnivå och behov samt att de anpassas efter individens inlärningsförmåga.
Faktorer som påverkar ungdomsbrottsligheten, utöver svår familjesituation, är bristande skolgång och stöd i skolan, neuropsykiatrisk/psykiatrisk problematik samt ett liv i ett område med begränsade ekonomiska och sociala resurser. Och vem har skapat dessa problem?
Med risk för upprepning så är det många barn med neuropsykiatrisk problematik och övriga särskilda behov som inte erhåller tidig och förebyggande hjälp från skolan och välfärden. Barn utvecklar tidigt psykisk ohälsa och blir isolerade, vilket ökar risken för att man söker ohälsosamt umgänge och blir också lättare ett föremål för rekrytering.
Barn som inte får tidigt möjlighet till gynnsam och hälsosam utveckling, tillgång till aktiviteter där socioekonomiska faktorer inte är avgörande blir begränsade i sitt val i vem de ska umgås med och vad de ska göra på sin fritid.
Vem har skapat segregationen i samhället? Vem ansvarar för att alla barn inte har tillgång till gynnsamma fritidsaktiviteter utan att familjens ekonomi eller andra faktorer är avgörande? Vem ansvarar för att skolan inte har tillräckligt med pengar, resurser och att läroplanen och kunskapskraven inte är anpassade för barn med olika behov och deras förmåga till inlärning, i relation till barns utveckling/mognad?
Svaret enligt mig är enkelt – det är NI politiker som bär ansvaret, inte vi föräldrar. Jag förnekar inte att det förekommer i vissa fall brister i föräldraskap, jag är dock rätt så säker att det är ytterst få procent där bristande föräldraskap är den verkliga orsaken till problemet, i grund och botten.
Och i de fall där föräldraskapet brister, vad är bakomliggande orsaker till det? Vilket stöd fick dessa föräldrar från samhället när de behövde det som mest, innan föräldraskapet brast? Sannolikt inget stöd alls, för alla stödinsatser kommer in alldeles för sent, först när det går käpp åt skogen! Vem klandrar sedan politiker och samhället för detta? Jo, barnen och föräldrarna!
Så fegt! Var vänliga se er själva i spegeln först och se problemen med rättvisa ögon, sedan kan ni uttala er om ditten och datten!
Lilia Waléus, sjuksköterska som har jobbat på SiS ungdomshem, även förälder till barn med NPF
Igår fick vi besked att sökt bostadsanpassning i form av låsbyte är beviljad.
Jag ansökte om att få byta låset i lägenhetens ytterdörr till en kod+bricklås (Yale) istället för det lås vi och många andra i samhället har – nyckellås. Detta på grund av att flickorna har svårt att hantera och ansvara för nycklar. De tappas lätt bort eller förläggs och det kan skapa konsekvenser i framtiden, både ekonomiska (låsbyte), men även risk för inbrott. Att inte låta de hantera nycklar skulle även innebära konsekvenser för tjejerna pga minskad självständighet och att jag måste alltid se till att vara hemma om/när de ska in/ut ur hemmet (kommer hem från skolan, ska på fotbollsträning, till kompisar osv). Dessutom är det nu en faktor mindre för mig att oroa mig om eller bråka med de om när de kommer hem och säger ”Jag vet inte var nyckeln är, den är nog där, nej där, osv”
Jag tänker att bostadsanpassningen kan vara aktuell även enbart utifrån autism, men behöver motiveras i ansökan på annat sätt. Jag ansökte utifrån koncentrationssvårigheter och impulsivitet.
Livet med NPF - Livslång anpassning till en neurotypisk värld 