Gott skratt & Autismens ärlighet

Mitt i allt pågående elände fick jag idag ett gott skratt.

Vi åkte i bilen och lyssnade på radio, Rix FM. Programledaren berättade att hennes dotter, 12 år gammal, var ledig idag från skolan. På morgonen när hon skulle iväg sa hon till dottern – Jag går nu till jobbet och ska underhålla Sverige. Dottern svarade – Ja, tanter. Programledaren kommenterar vidare – Ja, man kan ju inte vara cool längre om man har en 12 åring hemma.

Jag fnissade och tänkte då på min äldsta som är 11.5 år nu, som då var hemma, och tänkte för mig själv – Så sant.

Min andra dotter, 9 år, tittade på mig förvånad och frågade vad skrattade du åt? Jag skrattade åt det programledaren sa, för ni tycker väl också, att jag är en tant? Sonen, 7 år, skrattade från baksätet – Nää, sa han. Dotterns svar var dock klockren – Ta inte illa upp mamma, du ser inte ut som en tant, men hur du pratar och dina skämt – ja, du är som en tant 🤣

Kära barn, jag älskar barns (alla barns) ärlighet, men allra främst älskar jag den autistiska ärligheten. Det gör dock sällan omgivningen. Nu är jag inte ett barn och jag har lärt mig genom livet att låtsas vara ”trevlig”. Jag tror dock att än idag, så lyckas inte jag med det så väl. När jag var liten och försökte låtsas eller ljuga så sa min mormor alltid – Du är ingen vidare lögnare – ”Det står skrivet på din panna att du ljuger/låtsas”. Jag kan vara trevlig/artig/låtsas (vilket ord skulle vara det rätta, egentligen?) gentemot bekanta/kollegor/främmande, men har sällan lyckats göra det inför vänner.

En gång hade vi besök av min väninna hemma hos oss. Hon var precis från frissan och var så stolt över sin nya frisyr (som var väl typ bara några cm kortare). Dumt nog frågade hon mig om vad jag tycker och jag svarade, vad jag tyckte – Det är fint (jag försökte initialt baka in sanningen på ett fint sätt, precis som min dotter idag), men förra frisyren passade dig bättre. Glad, det var hon icke, efter den kommentaren. Jag kommer så väl ihåg då att jag också sa – Förlåt, men du frågade vad jag tyckte och det var min åsikt. Nästa gång, fråga inte mig om sånt, om du inte vill höra sanningen.

Jag vet ju att för många kvinnor är utseende (frisyr, smink, kläder etc) är oerhört viktigt, men jag saknar förmågan att ”fjäska” – Oh, såååå fin du är (fast man tycker nåt helt annat). Jag tar dock inte initiativet till att uttala mig om människors beteende eller utseende, vilket många barn kan göra, särskilt med autism. Men jag har svårt för att ljuga när jag får en fråga. Nånstans, tycker jag, att om en person inte förmår att höra andras åsikter, varför fråga överhuvudtaget? Det är väl också nån form av norm i samhället att liknande frågor ska alltid besvaras med nån form av komplimang.

Jag äger inte den rätta pedagogiken gentemot barn, men jag lär inte min dotter (med autism) att ljuga på detta sätt. Rättare sagt jag tystar inte henne och säger inte – det var inte snällt sagt . Jag säger åt henne så klart, om/när hon rakt ut vräker ur sig något eller pekar på andra och säger något dumt – det är oartigt, det är en annan sak. Däremot att svara ärligt på en ställd fråga – Nja, jag är nog för ärlighet. Kanske pga min egen oförmåga, kanske för att jag än idag inte förstår varför människors liv fylls av så många lögner (små och stora). Allra främst nog, för att jag tror att ärlighet varar längst och att alla har ansvar för vad man säger, men även för vad man frågar.

Vid nåt tillfälle pratade jag om ovan med en annan väninna. Vi har känt varandra i ganska exakt 11 år nu, så hon vet hur jag är. Då sa hon något i stil med – Jag vet att du är brutalt ärlig. När jag inte vill höra dina åsikter, så låter jag bara bli att fråga (det var väl också efter en kommentar om hennes klänning eller liknande). Jag frågar dig numera bara när jag vill höra din åsikt (hur brutal den än är) eller när jag vet på förhand att din åsikt kommer att vara positiv 🤣

En annan aspekt i allt ovan, är att många med autism har en otrolig förmåga till detaljprecision. Ex. min dotters svar, hon lyfte detaljer – utseende, mitt sätt att prata och skämta. Detaljbeskrivningen i sig kan många gånger ställa till det för individer med autism. Jag tycker dock att världen skulle få så många fler nyanser tack vare autism (individer med autism), än vad många har förmågan att se. Jag tycker det, inte utifrån att jag själv har autism, utan för att det är rätt häftigt att uppleva världen genom min dotters tolkningar av omvärlden. Jag tror att även omgivningen skulle tycka det, om det fanns större förståelse för autism (att ärlighet inte innebär att man vill vara dum) och om det fanns genuin vilja att se och uppleva världen genom autismens prisma.

När livet är en rejäl uppförsbacke, återstår inget annat, än att finna något positivt i tillvaron. Berätta gärna era roliga historier – vad era barn med autism har sagt eller vuxna med autism i er omgivning. Kommentera gärna nedan.

Autism – When you ask a question, you get an honest answer. A really honest answer.

Okänd
%d bloggare gillar detta: