En dag förändrades livet för alltid

Detta inlägg publicerades som artikel på Familjeliv.se 2022-04-25 😍

Länk – Artikel Familjeliv.se


Idag blir det en liten avvikelse i innehållet (från det allmänna om NPF) och ett stort hopp fram i tiden utifrån pågående berättelse om barndomen. Det blir en berättelse om livets vändning, från en neurotypisk till en person med NPF.

I drygt 30 år har jag levt som en neurotypisk person, uppfostrad utifrån fyrkantiga normer och samhällets förväntningar, inte minst utifrån två olika kulturer, som jag i det tysta anpassade mig till. Jag levde i tro, att om man bara anstränger sig lite till eller på ett annat sätt, så lyckas man med allt. Och jag lyckades, oftast. Att vara ”högfungerande”, på gott och ont, hjälpte mig hitta lösningar i allt från studier, relationer och arbete. Såpass att ingen lade märke till funktionsnedsättningarnas existens, eller dess följder.

Jag flyttade till Sverige drygt 11 år gammal och fick i ett halvår enskild undervisning i svenska innan jag skolades in i en ordinarie klass. När jag därefter började i års 7 hade jag än svårt att hänga med i undervisningen, pga bristande språkkunskaper i svenska. På 3 år, trots invandrarbakgrund, helt annan skolgång och undervisningsform, inte minst 3 nya språk (svenska, engelska och tyska) höjde jag mina betyg från G i snitt till MVG i princip i alla ämnen utom svenska och engelska (det tillät jag mig att accetera iom att språk inte var min starka sida). Jag har alltid haft hög strävan efter att lära mig mer och vidareutbildning var viktig för mig. Senare som 20 åring, tack vare goda kunskaper inom kemi och tidigare prao på ett laboratorium, fick jag en anställning där som laboratorieingenjör (utan högskoleutbildning). Efter 2 år blev jag tillförordnad till ställföreträdande labchef samt kvalitets- och laboratoriekoordinator (fortfarande utan relevant utbildning). Efter gymnasiet pluggade jag vidare, parallellt med heltidsarbete, och utbildade mig till tolk och paralegal. Som 23 åring blev jag även mamma till mitt första barn, numera ett av tre.

Ovan var höjdpunkter i mitt liv, ett liv som för övrigt var många gånger alltifrån lyckligt eller enkelt. Som 13 åring fick jag se min mamma tyna bort i schizofreni. Jag fick många gånger klara mig på egen hand, allt från skolgång till fritid. Fåtal såg, eller uppmärksammade en tonåring, senare en vuxen, som hade det svårt och som behövde stöd. Men de som gjorde det, en lärare i skolan (som var ett enormt stöd) och föräldrar till klasskompisar (som lät mig ibland sova över eller bjöd på middag, som jag sällan fick hemma pga mammas mående), senare min chef på laboratoriet som tog tillvara på mina kunskaper och förmågor m.m., var de som höll mig till viss del borta från livets elände. Nån hjälp från myndigheter, såsom Socialtjänsten, fick jag inte, inte min mamma heller för den delen. För ingen såg behov av att göra något, jag var den klassiska NPF flickan – som höll ihop inför omgivningen, som gick i skolan trots allt elände och inte minst som levererade fanstastiska studieresultat. Men hur stark är man som en tonåring? Kan man klara av allt? Förstår man livets alla svårigheter? Inte minst, har man makt att förändra något som omyndig? Icke! Jag blev bl.a. våldtagen som 15 och 16 åring, vilket var ett av alla mina trauman i tonåren, och som senare även ledde till en PTSD diagnos.

Men i allas ögon så var jag ju den där duktiga flickan! Jag var också uppfostrad så att man aldrig fick klaga, och om något gick åt skogen så fick man skylla sig själv. Jag lyckades bevara mina mål, som var förbestämda genom min uppfostran – man är ingenting i livet om man inte skaffar sig högre utbildning och ett bra arbete. Inte minst lyckades jag bevara mina drömmar och mål, bl.a. om att bli förälder – Jag ville ge en eller flera individer allt det jag inte fick som barn.

Utifrån ovan, kunde jag inte ens ana att jag hade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF. Inte heller utifrån hur omgivningen uppfattade mig och min funktion – många var ju till och med avundsjuka över de framgångar jag lyckades åstadkomma som 23 åring. Och allt jag upplevde som svårt i livet, allt från studier till vardagen i stort, inbillade jag mig vara likvärdigt för alla eller att jag bara råkade ha otur ibland. Mina motton var – Gör om och gör rätt. Om det inte gick igår, prova igen imorgon! Inget är omöjligt, om man bara vill! Visst är det så till viss del, men det kräver oerhört mycket ifrån en, och man orkar inte i all evighet – men det trodde jag då, utifrån den maximalistiska tron i den sena tonåren.

Vem kunde tro att EN dag plötsligt skulle förändra hela livet. Universitetsstudier till sjuksköterska förändrade allt, inte bara för mig enskilt, på alla plan, utan även för mina barn och för mig i min roll som förälder. Det blev en brytpunkt i livet, en brytpunkt som innebar ökad kunskap och förståelse, men även enorm besvikelse och sorg (just då). Jag var 29 år gammal, ensamstående med mina 3 barn, då 6, 4 och 2 år gamla, när jag fick VFU (verksamhetsförlagd utbildning) placering på en öppenvårdspsykiatrisk mottagning. En placering jag sannolikt inte ens hade fått, om jag ett halvår innan inte hade stridit mot universitetet för rätten till dagtidsplacering som ensamstående förälder, som man innan dess inte ens hade rätt till per automatik utan behövde genomföra verksamhetsförlagd utbildning även på kvällarna och helgerna. Det var en kamp som hette duga. En kamp som jag, mina studiekamrater, även vissa universitetsanställda (lärare och studievägledare vid LiU) minns nog än idag.

Jag fick en mentor på den öppenvårdspsykiatriska mottagningen, en sjuksköterska som hade ansvar just för patienter med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Av alla sjuksköterskor, som hade ansvar för olika områden (olika psykiska sjukdomar och funktionsnedsättningar), fick jag just henne. Efter att ha gått bredvid henne ett tag och träffat ett antal patienter med ADHD, blev jag totalt skräckslagen. Det var som att möta sina egna spegelbilder. Då insåg jag att jag utan tvekan har ADHD, men även vissa autistiska drag. Det sista var än luddigt för mig, för jag kände inte igen mig i den typiskt autistiska bilden och jag förstod då inte än hur olika symtom inom autism kan te sig i det rent vardagliga. Det var kanske min autism som just gjorde att jag inte förstod, för jag behövde väldigt tydliga exemepel som jag skulle kunna förankra till situationer i mitt liv och mitt fungerande. Den dagen, dagen då insikten kom, förmådde jag inte vara på praktikplatsen resten av dagen. Jag fick den värsta tänkbara ångesten. Innan dess visste jag inte ens vad ångest var för något (även om jag kunde känna den typen av känslor tidigare). Jag ringde i panik till min vårdcentral och uttalade att jag vill dö. Så hemskt kändes det, inte för att livet var dåligt just då, utan för att jag inte förmådde att hantera känslan – ”Har jag levt hela mitt liv med denna diagnos och utan att någon såg eller förstod? Tänk om, OM jag hade fått rätt hjälp i tid, så mycket elände jag hade kunnat slippa. Allra främst att jag inte ville fortsätta leva med de där svårigheterna” Det var också då, som all trauma, gömd mycket djupt i min minnesbank, trädde fram – allt jag tidigare trott vara bara otur, olyckligt sammanträffande med att min mamma blev sjuk, all kritik man hört genom åren som inte hade rätt grund, med mera. Jag klarade inte av att hantera alla tankar och känslor som dök upp då – att jag hade kunnat slippa i pricip all elände, OM jag och omgivningen visste bättre, visste tidigare.

Jag fick en tid på vårdcentralen för läkarbedömning och jag fick starka ångestdämpande (bensodiazepiner). Fy vad dåligt jag mådde av de, det blev en tablett och aldrig mer! Jag började kräva genomgå en neuropsykiatrisk utredning, så jag fick en läkartid igen. Den läkaren lyssnade lyhört på hela min berättelse, men konstaterade i slutet av besöket – ”Du kan inte ha ADHD, du har klarat av studier och flertalet av de på högre nivå, du klarar av en vardag som ensamstående förälder till 3 barn, du har arbetat – Det kan man inte om man har ADHD.”

Jag gick därifrån och mådde än sämre. ”Har jag inbillat mig allt, är det början på schizofreni?” – tänke jag. Innan dess hade jag knappt någon kännedom om NPF. Jag hade vid några tillfällen googlat på mina barns beteendesvårigheter och fått upp träffar relaterade till adhd/autism, men kunde inte förankra medicinska symtom (fakta) till det vardagliga. Därmed tänkte jag inte ens vidare på det, vare sig utifrån barnen eller mig själv. Men efter att ha fått allt rakt i ansiktet kunde jag inte längre blunda för det. Jag började ställa massa frågor till vårdpersonalen på den mottagningen där jag hade VFU (därmed uppfattades jag som flitig student också, men jag var just då enbart ute efter att förstå mitt fungerande, även barnens). Efter avslutad VFU skickade jag in en egen begäran om utredning till samma mottagning, trots att det kändes väldigt tokigt efter att ha varit där som student. Även då var min remiss nära på att avvisas, för att läkaren som bedömde min remiss förnekade också ev förekomst av NPF i och med att jag klarade av vardagen jag levde i.

Till slut så fick jag genomgå en utredning, tack vare en lyhörd, empatisk och kunnig arbetsterapeut som arbetade där. Utredningen mynnade i en ADHD diagnos. Även autistiska drag fanns, men det blev ingen diagnos. Dels för att jag fortsatt inte kunde defieniera/beskriva svårigheterna från barndomen utifrån autism (det var för luddigt för mig), dels för att jag inte efterfrågade utredning avseende autism – jag ville då enbart få svart på vitt avseende ADHD. Efter utredningen bad jag om att få remiss vidare till en annan mottagning. Mitt första besök där, var även den en förändring för resten av livet. Jag fick träffa en fantastisk läkare, en läkare som följt min och barnens resa i snart 6 år nu. Jag fick, enligt eget önskemål, börja med ADHD medicinering. Medicinering som jag önskade inte utifrån studier eller arbete, utan för att underlätta i min roll som förälder. För att det är i den rollen som det faktiskt blev som jobbigast – att sortera alla intryck, 3 barn som härjar runt och vill något hela tiden, och jämt höra mamma, mamma, mamma och att man aldrig hann med alla deras ”mamma”. Det är svårt för vilken förälder som helst, alltså att vara ensamstående till 3 barn. Men för mig var det upphöjt i tre. Föreställ dig en lokomotiv när den stannar och det kommer ut jätte mycket ånga, precis så kände jag mig varje kväll när barnen gick och lade sig och det blev knäpptyst hemma. Det kändes då att det kom ut ånga ur mina öron och det fortsatt ekade i mitt huvud i timmar och jag var helt slut. Medicineringen gjorde verkligen en enorm skillnad – jag kunde göra samma saker, som jag även gjorde innan, men snabbare och det var mindre energikrävande. Jag glömmer aldrig heller känslan när jag tog min första dos av adhd medicin. Det kändes som att hela livet och tiden stannade. Men vanan av att leva med enorm inre stress, den gjorde att jag i panik kollade jämt på klockan. Jag trodde hela tiden att jag var sen, till allt och med allt. Men tiden, som tidigare gick fortare än vad man hann med, plötsligt nästintill stod stilla. Det var också då jag tänkte – Är det så här det känns att vara ”normal”? Är det så här andra uppfattar allt runt omkring? Jisses!

Ett halvår senare tog min läkare upp frågan om kompletterande utredning. Mycket, mycket försiktigt sa hon – Hur tänker du kring de andra svårigheterna? Vore det inte bra att utreda de också? Kaxigt svarade jag då – Eh, till vilken nytta då? Varför ska jag ha en autism diagnos också? Det går ju ändå inte att medicinera bort det! Även då insåg jag inte till fullo vad autism var för något, därmed inte heller nyttan av att veta mer om det eller förstå min funktion utifrån autism.

I samma veva började jag arbeta som sjuksköterska på en psykiatrisk mottagning, och just med patienter med NPF. Detta trots att jag en gång i tiden svor att jag aldrig ens skulle närma mig psykiatri. Efter att ha följt min mammas sjukdomsutveckling och alla hennes sjukhusvistelser så ville jag inte se människor lida. Jag visste ju inte då att det inom psykiatri finns en patientgrupp med NPF. Jag visste inte heller då hur stor nytta struktur i vardagen, god vård, korrekt bemötande m.m. kan göra för alla patienter inom psykiatrin. Som anhörig, som tonåring dessutom, såg jag bara en sida – ett livslångt lidande. Jag ville göra nytta, jag ville hjälpa andra på samma sätt som jag fick hjälp och jag tänkte att det är bättre för sent, än aldrig. Och jag gjorde nytta, jag uppskattades massor av både patienter och kollegor, för den kunskap jag just då främst hade genom egen förståelse, efter att ha sorterat mitt eget liv och min egen funktion utifrån den ställda diagnosen. Det var också då jag började läsa enormt mycket om NPF och analysera alla patienters berättelser om deras funktion/liv, utifrån en strävan av att få ihop allt till en större helhet.

En patient ritade ovan på min whiteboard medans jag hämtade hens läkemedel i läkemedelsrummet

Ett år efter att ha fått diagnosen ADHD, ett halvår efter samtalet med min läkare om kompletterande utredning, läste jag boken ”Konsten att fejka arabiska”. Det var nog en av de få böcker i mitt liv som jag läste i ett svep. Och jag grät, så mycket som jag aldrig gråtit innan. Det var också då min tillvaro kollapsade en andra gång – ”Men helvete, är det så här det är att ha autism?”, tänkte jag. ”Är det därför jag uppfattat saker som rätt och fel, och bokstavligt?” Är det därför jag inte alltid lyckats förmedla mina tankar och känslor”? ”Är det därför ingen sett något, något i överhuvudtaget, för att jag anpassade mig till allt och alla utifrån en tro/en uppfattning om hur man ska vara?”

Jag skrev till min dåvarande sjuksköterska – ”Jag måste ha läkartid snarast, jag måste utredas snarast!” Inom några månader fick jag en kompletterande utredning, som mynnade ut i autism, så klart. Jag glömmer aldrig heller första mötet med psykologen som skulle genomföra den kompletterande utredningen. Nämligen hur förbryllad hon var när hon fick åter skattningsskalor jag hade fyllt i. En av de var RAADS som innehöll 14 påståenden, där varje påstående skulle skattas med ett kryss i ett/flera av fyra påståenden (huruvida påståendet stämmer överens med hur man var när man var som barn och nu som vuxen). På varje påstående skrev jag vid sidan av eller på baksidan av pappret minst 3 svar, inte minst så ifrågasatte jag alla påståendena. För det gick inte att svara svart-vitt med ett kryss i 1-2 av 4 rutor. Ett av påståendena var – ”Jag vet ofta inte hur jag ska bete mig i sociala situationer” – där jag svarade nåt i stil med – Vadå ofta? (dagligen, flera gånger per dag, en gång i månaden, vad är ofta i detta sammanhang?) Vadå vet inte? Om det är i ett sammanhang där jag känner människor eller om det i en förutsägbar miljö – då vet jag visst hur man ska bete sig. I vissa situationer så kan jag känna mig osäker om jag inte vet vad som förväntas eller om det är ointressant/oviktigt för mig. Men veta, det gör ju – man ska vara trevlig, omtänksam, snäll och social. Efter att först tittat på skattningsformuläret förbryllat, började hon skratta. Och jag, utifrån min osäkerhet, på tal om hur man ska bete sig, blev jätte orolig. Jag trodde att jag hade gjort något fel, fast jag fyllde ju i så gott jag kunde, allra främst så ärligt jag kunde. Nej då sa hon och skrattade igen. ”Jag har aldrig sett någon specifiera och detaljera svaren såpass noga, inte minst så har jag aldrig själv tänkt att de är så illa formulerade, utifrån att de är skapade just för personer med autism”, sa hon. Även att jag borde bidra till att utveckla dessa frågeformulär. Jag fick beröm av henne, även tidigare och senare av min läkare, för min förmåga att analysera, förklara och sätta ord på saker, utveckla svar m.m.

Vid ett senare tillfälle, som en del av analysen och kunskapsinhämtningen, frågade jag min läkare – ”Men hur kunde du se att jag har autism, hur kunde du veta innan alla andra visste, inte minst när ingen annan ens såg?” Hon svarade då, ursäktande – ”Förlåt, men du har ju avvikande ögonkontakt.” Avslöjad! – tänke jag. I alla år ansträngde jag mig för att titta andra i ögonen, inte för att jag inte ville det, utan för att det var jobbigt. Jag förmådde inte fokusera på att titta någon i ögonen (som inte skedde per automatik) och samtidigt fokusera på samtalet. Men jag tittade ”i ögonen”, rättare sagt hyperfokuserade på en punkt ”bortom personens huvud”, på personens näsa eller glasögon, men inte rakt i ögonen – det gick bara inte. Jag var faschinerad, faschinerad över hennes förmåga att se det. Hon var den enda personen som överhuvudtaget noterade detta.

Många gånger fick jag höra att jag borde berätta utåt om det jag vet – av vårdpersonalen jag kom i kontakt med som patient, av mina egna patienter, av kollegor och inte minst av nära vänner. Många gånger tänkte jag själv, att så duktig är jag inte, det var bara en slump eller att det bara råkade vara något jag kunde (kunskapsmässigt) och något jag i stunden lyckades förmedla på ett bra sätt. I relation till hur många gånger jag misslyckats förmedla tankar på ett korrekt sätt, så var det en droppe i havet. Eller så var det bara så att ett tillfälle med missförstånd och kritik slog till hundra gånger starkare, jämfört med ett tillfälle då jag fick beröm.

Den här resan, utan tvekan, förändrade avsevärt mitt liv. Det var som att börja på en ny bok, med nya svårigheter men även nya möjligheter. En bok som baserades på omfattande analys av en föregående bok, ett liv som ”neurotypisk”. Den resan öppnade även dörren för förståelse för mina barns fungerande och därmed också deras utredningar. För att efter min resa hade jag inte längre tankar eller funderingar, jag visste utan tvekan att de också har NPF. Dessutom hade jag nog aldrig kunnat hjälpa mina barn, såsom jag kan idag, eller mina patienter för den delen, om jag inte hade haft full förståelse för min egen funktion. Inte minst så öppnades det för mig en helt ny värld som blev mitt särintresse. Jag älskar NPF och allt som har med det att göra. Jag tror på, nej jag vet numera, att adhd och autism inte är en funktionsnedsättning (bortsett från hur det bedöms av vården och samhället), det är en funktionsvariation som innebär en omfattande mängd av förmågor och styrkor, som kan öppna vägar för enorma framsteg – OM var och en av oss med dessa diagnoser bara får rätt förutsättningar för att lyckas. Med rätt förutsättningar menar jag – anpassningar, stöd från omgivningen, närvaro av betydelsefulla och stöttande personer i ens liv, rätt inriktning i livet (skola, vidarestudier, arbete). OM man bara hamnar på rätt bana, så kommer man också att lyckas! Jag menar då inte att det kommer vara enkelt eller att det kommer ske på ett ögonblick. Men det kommer, och om det inte gjort det än, så kommer den dagen. Det finns en mening med allt, även med elände! Varje ”felsteg” är inte felsteg, det är ett steg i att hitta den rätta vägen!

På tal om betydelsefulla personer, så vill jag hylla några av de, utöver många underbara personer (vänner, lärare, kollegor mm) som funnits eller finns än vid min sida. Betydelsefulla personer som har haft enorm betydelse i mitt liv och som jag för alltid kommer att minnas. Personer som på ett eller annat sätt varit en livboj, och genom att tro på mig hjälpte mig övervinna mycket. De hjälper mig än idag, allra främst genom erfarenheten och minnen från dåtid, men vissa även i nuet – En fantastisk lärare Anette, min f.d lärare i matte och NO i grundskolan, f.d. laboratoriechef Susanne (som sedan länge inte finns vid livet pga cancer), LiU studievägledare Ann-Christin (Titti) och världens bästa läkare Viktoria.

”Din väg har inte varit enkel och spikrak, men din förmåga att göra det bästa av saken och driva dig framåt är beundransvärd”

En hälsning jag en gång i tiden fick från Ann-Christin (Titti)

Dessa människor har varit de som hållit mina drömmar levande, drömmar som iofs modifierats över tid. En av dessa drömmar, som kanske är en naiv dröm, men det är att jag vill bidra till en förändring (en stor sådan) för andra människor med NPF. Det skadar väl aldrig att drömma stort, eller? Kanske redan idag har denna blogg bidragit med en liten förändring, för någon, någonstans – Det är alltid en början 🙂

”I don’t want my thoughts to die with me, I want to have done something. I’m not interested in power, or piles of money. I want to leave something behind. I want to make a positive contribution – know that my life has meaning”

Dr Temple Grandin

Jädra Skitsverige rent ut sagt!

Med dessa ord började sista avsnittet av Bokstavsbarnen Uppdrag granskning – den är klockren!

Om man råkar få ett barn med NPF, som i sin tur kommer vara i behov av stöd och olika insatser från olika håll, så är man garanterad psykisk ohälsa för resten av livet. Om man aldrig varit traumatiserad, så blir man det av kontinuerlig misshandel från olika aktörer som man är illa tvungen att förhålla sig till. Skola, BUP och Socialtjänsten – en triangeldrama man förr eller senare hamnar i, vare sig man vill, eller inte. Det är inte längre fråga om att gå på knäna, man kryper fram med omfattande skador och ändå måste fortsätta orka strida.

Idag var det BUP och efterlängtade svaret jag länge väntat på, svaret avseende äldsta barnets, A, kompletterande utredning.

Från att A började i F-klass, år 2017, har jag kämpat för att få till en utredning, en komplett utredning som skulle förklara alla hennes svårigheter och därmed också behov, inte minst för att hon ska kunna få rätt hjälp, hemma såväl som från omgivningen.

F-klass, första skolan – Inför skolstart berättade jag för läraren mina observationer och bad ”hålla ett öga”, att inte vänta för länge, att gemensamt få till en remiss till BUP om/när det blir aktuellt. Detta utifrån att hennes syster, S, redan var ett föremål för neuropsykiatrisk utredning. Och A svårigheter, i vissa avseenden, var mer tydliga än så, medan i andra avseenden svåra att sätta finger på vad det var. Under HT första utvecklingssamtal och läraren säger att ”Nej, jag kan inte se något av det du berättade i augusti”. Nähe tänkte jag, ok då, tiden får visa. Till VT blev vi tvungna att byta skola, huvudsakligen pga att den skolan A gick på var stor med stora klasser och A blev placerad i en eftermiddagsklass, men även pga av vardagslogistiken (syskonen gick än på förskola). A gick alltså på fritids till lunch och därefter hade 3 h skolgång, vilket är nog en mardröm för vilket barn som helst, även utan diagnoser. Inför skolbyte bad jag läraren att skriva kort mejl till mig, en kort sammanfattning av A funktion i skolan, som jag i sin tur skulle lämna över till nästa skola. Hon gjorde det, och skrev följande:

Jag skriver några rader här. Vill de ha ytterligare information så får de gärna ringa mig. A har ibland svårt att koncentrera sig och fokusera på uppgifterna vi gör, särskilt om hon upplever att de är för svåra för henne. Hon är ofta ivrig och vill bli klar fort, vilket ibland leder till att uppgifterna blir slarvigt gjorda. A har ibland svårt att sitta still i samlingarna, pratar gärna med kompisen bredvid. Hon är dock bra på att berätta för de andra i samligen. A håller sig inte alltid till sanningen, hon är bra på att hitta på saker som väcker uppmärksamhet hos både barn och vuxna. Man bör konfrontera henne med detta och fråga om det är sant, och även fråga A mamma om detta är sant. I den fria leken vill A ibland bestämma och kan bli arg och sur om det inte blir som hon tänk. Hon är ändå en omtyckt kompis som är empatisk och leker bra”

Vilka fynd va, 2 månader efter utvecklingssamtalet (när samma version från min sida tidigare totalt förnekades)?

I wish I could sleep but my stupid ADHD kicks in and well basically…. One sheep, two sheep, cow, turtle, duck, Old McDonald had a farm. Heeey Macarena

Okänd

F-klass och års 1, andra skolan – Hur tror du som läsare att det började, trots överrapporteringen ovan? Ja precis, exakt likadant som ovan. Första utvecklingssamtalet under VT – ”Det kan inte stämma, det jag ser i skolan är ett helt annat barn”. Jaja, tänkte jag, jag får väl fortsätta vänta och ha is i magen. I början av års 1, under HT, började det komma flera mejl i veckan från frustrerad lärare – ”A tjafsar emot mig och totalvägrar göra det hon ska”, ”A lämnar sin plats och sätter sig i hörnet i klassrummet med armarna i kors”, ”A pratar rakt ut och pratar med kompisar, jag har flyttat på henne flera gånger men det hjälper inte” osv. Från min sida var det bara en fråga – Kan vi nu ordna med remiss till BUP, eller hur länge till ska vi ”vänta och se”. Problemet är ju då att BUP tog inte emot egen remiss utan hänvisade åter till skolan, dels med uttalanden ”Skolan är skyldig att anpassa oavsett om barnet har diagnos eller inte, en utredning är inte nödvändig för det”, dels ”Skolan får i så fall skicka remiss, men de får först göra en pedagogisk och specialpedogogisk utredning (alltså halva jobbet åt BUP)”. Åter till skolan, men där är det fråga om resurser – Det måste vara lönnsamt för skolan att lägga ner så mycket resurser, alltså ska ”vi vänta och se” tills det blir värre, tills vågskålen (svårigheter att hantera barnet) väger tyngre än resurser/kostnader.

En sak jag enormt avskytt, genom alla kontakter med olika skolor, är deras sätt att förminska allt och en absurd strävan efter att normalisera allt, även när det inte går att normalisera. Vad står det för? Rädsla? Osäkerhet? Ex. lärarens överrapportering – ordet ”ibland” är i varje mening, som ett sätt att förmildra omständigheter. Varför? Varför inte bara beskriva att barnet uppvisar svårigheter inom vissa områden och styrkor inom andra, är det så svårt? Skulle det beskrivas på detta sätt skulle skolan inte vara nån bov i att peka ut barnet eller ”sätta diagnoser”, samtidigt som de inte heller hade hindrat familjer från att få rätt hjälp i tid från BUP. För att när det beskrivs av skolan till BUP på ett så luddigt sätt, så ser inte de i sin tur nåt behov av att ta emot en remiss för utredning. För att ”svårt att sitta still, ibland” har många barn. Varför måste allt gå så långt att läraren först måste bli frustrerad pga en ”ohanterlig unge” innan de vågar prata om att barnet har svårigheter? Och ändå, varenda gång, och gång på gång, så jämförs mina barn, trots redan satta diagnoser, med ”normala barn” och uttalanden såsom ”Men så där kan vilket barn som helst göra i den åldern”. Jag förstår när ”rädslan” och ”försiktighet” från skolans sida uppvisas mot föräldrar som inte är redo att ta emot den sorters information, därmed att man går ”försiktigt fram”, men när man ber om bekräftelse (för att man vet redan med 200 % säkerhet att något är galet), så agerar skolan tvärtom i motsatt riktning. Allra värst, när det totalt kolapsar, som för systern, då har inte den ”förnekande skolan” annat val än att fortsatt förneka faktum som är mitt framför deras näsor. Antingen är man placerad i ”normal” fack, eller så är man placerad i ”katastrof” fack. Hm… Påminner om extremt svart-vitt tänkande, är det kanske därför det krockar, att hela välfärden (vården, skolan osv) är ”autistisk” i sitt sätt att tänka och resonera?

I alla fall, nån gång i början av VT i årskurs 1, var jag på eget läkarbesök hos min psykiater. En fantastisk läkare på alla sätt och vis, som följt min resa i flera år, inte minst så var hon ansvarig läkare för S utredning, en omfattande och ordentlig utredning. Jag berättar till henne om incidenten dagen innan – Skolan ringer, A har ramlat på fritids. Jag hämtar henne och hon säger att hon inte kan gå. Tidigare, nån månad innan hade S ramlat, hennes ankel var dubbelt så stor och det var tom misstanke om fraktur. A fot såg normal ut, ingen svullnad, inga blåmärken osv. Men hon var helt hysterisk och kunde absolut inte gå. Jag åkte till akuten med 3 barn, igen. Det är en ”jätte” rolig upplevelse att sitta många timmar på akuten med 2 friska och rastlösa barn och 1 som inte mår väl, dessutom på kvällen när de är trötta, behöver mat och sova. Men men… Efter att ha varit där nån timme börjar de busa runt, A satt i en rullstol och övriga två tyckte att det var så roligt att köra runt henne i full fart. Nån timme senare skulle A förflytta sig och plötsligt ser jag att hon hoppar på ”fel ben”. Jag kände enorm skam och i den stunden förstod jag att det handlade om att få samma som S och få massa uppmärksamhet. När jag väl hade berättat det till min läkare, utbrast hon ”Men ungen mår ju uppenbart inte bra, jag registrerar egenremiss till BUP (vuxen och barn var inom samma psykiatri)”.

Nån månad senare får vi tid för första besök till samma psykolog som utredde S, vilket kändes bra. Inte minst var det enorm lättnad att ”nu händer det äntligen”. Tyvärr blir dock psykologen sjukskriven efter vårt första besök. Tider flyttas fram och bokas om, till slut avslutar hon sin tjänst där och vi blir hängandes i luften. Men i och med att proccessen hade påbörjats, och utifrån hela familjens situation, så var väl BUP illa tvungen att tillsätta någon som skulle fullfölja utredningen. Jag hade lämnat in alla skattningar, beskrivningar från förskola, skola, BVC (A var sen språkmässigt och gränsfall för logoped vid 3 årsålder), journalanteckningar från psykolog på MVC (kontakt jag hade pga att A misshandlade S, när andra var bara en bevis, och A agerade våldsamt i princip dagligen och oftast i smyg). Man får också oftast frågan – Vad tror du själv hon har för svårigheter? Mitt svar då, precis som än idag, var följande – ”Jag är tvärsäker hon har ADHD, men det finns något mer, något annat, som jag inte kan sätta ord på. Det finns autistiska svårigheter, utöver det finns det språkliga svårigheter som inte är autistiska (hon hade svårt att läsa), men det finns även svårigheter som jag inte kan placera i nåt fack, men som inte heller är ADHD. Snälla, gör en ordentlig utredning”. Svårigheter jag såg hos A, som jag inte riktigt kunde sätta ord på, är väldigt lika min mammas, och de är svåra att komma åt pga ett tjockt skal som A har utåt. Svårigheter som är svåra att bemöta i frånvaro av förståelse för ”vad man har att göra med”. Och då, även senare, har jag provat alla möjliga strategier, även de som borde funka utifrån autism, men de biter inte riktigt på henne.

Men då får vi som svar, vi utreder nu klart A med primär frågeställning ADHD (det var ju enkelt). Men övrigt då? ”Ja, hon uppvisar andra svårigheter också, bl.a. vissa autistiska drag, men hon får börja först med ADHD medicin, så får vi se om symtomen minskar eller blir värre. Om de blir värre, då får vi komplettera utredningen då”. Resurs- och kostnadsfråga igen. Det gjordes en enkel, som tom nuvarande BUP senare påtalade – en ytlig utredning. Det gjordes psykologiska tester WISC), RCFT och VMI, samt enkelt läkarbesök, resterande var underlag jag hade själv framfört till BUP inkl skolans pedagogiska kartläggning. För att jämföra, innehöll systerns utredning följande – psykologutredning på BVC fullständigt WPPSI (WISC för mindre barn), specialpedagogisk utredning på förskolan, på BUP – Läkarbesök anamnes, läkarbesök neuromotorisk undersökning del 1, läkarbesök neuromotorisk undersökning del 2, psykologtester ADOS II + 2 till, obervation och intervju med föräldern, differtialdiagnostiskt samtal. Läkaren tom observerade hur S höll en penna och hur hon skrev, med mera.

A fick diagnosen ADHD, kombinerad form (alltså inte bara koncentrationnssvårigheter, utan även hyperaktivitet och impulsivitet), medelsvår nivå. Detta var i december 2019.

Hösten 2020 flyttade vi och därmed blev tvungna att byta BUP mottagning. Det var mitt i en pågående medicininställning av ADHD medicin då självklart A svårigheter, icke kopplade till ADHD, förvärrades. I och för sig, var det ingen förlust i det skedet för kontakt med BUP hade vid det laget blivit bedrövligt – ingen hjälp, inga uppföljningar, recept fick man jaga flera gånger , inte ens prata om hur mycket och hur länge jag fick bråka för ett utlåtande inför ansökan om omvårdnadsbidrag för A.

I december 2020 får vi kontakt med ny BUP mottagning. Det första jag lyfter där är att A svårigheter, som ADHD medicin inte biter på, blir bara värre och nästintill omöjliga att hantera. Inte minst förvärrades allt den hösten av att A kom in i tidig pubertetsutveckling och därmed blev allt mer vålsam och aggressiv.

Parallellt så fortsätter jag tjata på skolan, snälla, utred hennes språksvårigheter – hon använder enkla ord vid samtal, hon försår inte svåra ord (som inte bör vara svåra utifrån hennes ålder), hon vägrar läsa och när hon väl gör det så gissar hon ändelser, hon vänder orden osv. Som lekman, i det avseendet, ställde jag frågan om hon ev har Dyslexi. Konstant fick jag höra tillbaka – allt är bara bra och det som inte är bra beror på hennes ADHD – nu blev plötsligt ADHD en bortförklaring för allt. Men hon är ju medicinerad nu för ADHD! Skolan gjorde till slut en specialpedagogisk utredning utifrån språksvårigheter och konstaterade följande – A hamnade under genomsnittet på 2 delar, ena korttidsminne (trots ADHD medicin) och inte minst, på den delen som står för den djupare språkförståelsen som handlar om språkets betydelse, innebörd och tolkning. Mitt i prick, precis vad jag påtalat i flera år, att man måste använda mycket enkelt språk och korta meningar för att A ska ta till sig information, detsamma när hon kommunicerar själv, tom har det varit en period då hon stammade för att hon inte fick ur sig vad hon ville säga. Men blir det nåt av det – Nej, som alltid. Man bortförklarar även det med ”det är ju bara 2 deltest av 12”. Ja, så är det, man kan inte vara bra/bäst på allt. Men dessa två delar orsakar stort handikapp för barnet i det vardagliga livet och i det sociala samspelet med andra. För min del har det aldrig varit en fråga om vad hon inte klarar av, eller hennes syster, utan istället vad kan man göra åt det som ger en betydande negativ påverkan på barnets liv och hela barnets vardag?

Inte en enda frågade eller tipsade om att kolla upp synen, trots att A på gränsen klarade synkontroller i skolan. Men som i allt annat, betyder ”på gränsen” att allt är bra. Av ren slump tog jag henne för 4 månader sedan till optikern (pga försämring av eget syn, så jag tog med till optikern alla barnen, för säkerhetens skull). Resultat – barnet har nu progressiva glasögon, och på dagen, som trolleri, så började hon läsa och läsa orden rätt!

På optikerns hemsida, senare, av ren slump, hittade jag följande information:

Hoppande bokstäver och myror i brallan. Har ditt barn svårt att koncentrera sig på läsningen i skolan?
Hos vissa elever kanske utmaningarna i skolan landar i att en diagnos konstateras, exempelvis dyslexi eller ADHD. Per Blomkvist menar att det ändå är viktigt att kontrollera synen.
– Om man har svårt att sitta koncentrera sig eller sitta still, är ju risken att man halkar efter i skolan. Innan man sätter en diagnos, är det viktigt att man undersöker synen ordentligt så att man kan utesluta eventuella synproblem, säger Per Blomkvist och fortsätter:
– För personer med dyslexi är det också självklart väldigt viktigt att säkerställa att synen fungerar tillfredsställande. Och om man har ADHD så underlättar det ju om det är lättare att läsa.”

Ok, ett problem var löst (lässvårigheter), men andra svårigheter, som inte är synfel och inte är ADHD, kvarstod. Vi får en läkartid på BUP utifrån frågeställning kompletterande utredning. Läkaren bedömer att barnet behöver utredas klart och konstaterar flertal olika svårigheter, bara genom sin egen bedömning genom observation av barnet vid besöket, utöver allt som det redan finns omfattande underlag på. Hon påtalar att en ny pedagogisk kartläggning behövs. Då fick jag ryssningar. Barnen gick då på skolan som konstaterade att S inte hade några svårigheter, trots att hon var sjukskriven pga försämrad hälsa. Enda tanken jag hade – hur ska det gå? Jag påtalade för läkaren att A senaste pedagogiska kartläggningen inte var så gammal och är till fullo aktuell, dessutom gjordes nyligen en specialpedagogisk kartläggning av språksvårigheter. Läkaren skulle ta upp detta på ronden och återkomma.

På SIP mötet 2 juni informerar sjuksköterskan från BUP att en ny pedagogisk kartläggning krävs. Ok, då får det väl vara så. Jag frågade då, vilket finns dokumenterat, om det innebar att A får genomgå en kompletterande utredning när pedagogisk kartläggning förmedlas till BUP? Ja, var svaret. Jag efterfrågade även väntetid, för det är känt att kötiderna i hela Sverige är extrema. Sjuksköterskan svarade då – 3 månader, vi är skyldiga utifrån vårdgarantin att ta emot inom 3 månader. Jaja, vårdgaranti, som att jag inte vet hur den uppfylls – man får en tid för första besök, ärendet registreras och sedan ligger öppet och vilande i 1-2 år innan den faktiska utredningen kommer till skott. Väntetidsfrågar var särskilt viktig utifrån att nuvarande BUP inte har psykologer, utan vid utredningar köper in tjänsten/hyr in psykolog. Nej då, sa hon, ni ställs i kö och om vi inte kan ta emot inom 3 månader så får ni remiss till en privat mottagning för utredning och då bekostar landstinget utredningen. Ok, deal.

Datum var 2 juni, det var mindre än 2 veckor kvar av terminen. Skolan förmedlar, senare än avtalat, efter skolavslutningen, en pedagogisk kartläggning. Var den omfattande? Icke. Men i enstaka meningar så beskrev den precis det som föregående skola hade gjort på flera sidor. Men den var kort och ytlig. Redan då kände jag – det här kommer gå åt skogen. Jag lämnade in kartläggningen på BUP. Senare under sommaren vid ny kontakt med läkaren, sa hon – ”Ja du, det här är ju inget att hänga i julgranen”. Det enda jag kunde ”försvara” det hela med är att påtala för läkaren att hon måste ta til sitt förnuft och relatera till vad samma skola skrivit om S och hur mycket det stämde i relation till hennes och kollegans medicinska bedömningar (noll), inte minst att jag försvarade skolan att de gjorde väl vad de kunde precis före sommarlovet. Ärendet togs upp på behandlingskonferens på BUP, där läkaren framförde sin bedömning och synpunkter, och vidare hamnade allt underlag på chefens (sjuksköterskans, inte psykologens) skrivbord för granskning. Det var i augusti.

Det gick en, två, tre månader och inga besked. Varje gång jag tog upp frågan med personalen på BUP så hänvisade de till chefen eller så skullde de återkomma, men ingen gjorde det. Så nu i mars, när vi var på en rutinkontroll med A på BUP, tog jag upp frågan igen. Undersköterskan lovade att återkomma. Det gick 2 veckor, ingen återkoppling. Jag ringer igen och får då som svar – Vi behöver en pedagogisk kartläggning. Igen? Ni fick den och vi skulle få besked, men än inget svar. Hon skulle då höra igen med sin chef. Igår brast mitt tålamod och jag skickade iväg ett ilsket mejl till chefen på BUP med krav på svar snarast. Idag blir jag uppringd, av undersköterskan, som hade fått i uppdrag av chefen att ringa, som meddelar följande – Det blir ingen utredning för att chefen bedömde att A utredning är relativt ny/färsk, så det finns inget behov att göra om den. Desperat försökte jag förklara för undersköterskan att det inte är fråga om att ”utreda på nytt”, det har hela tiden handlat om att komplettera föregående utredning som inte är fullständig, som gjordes enbart utifrån frågeställning ADHD. Det fanns enligt henne ingen information om detta i A journal eller i utlåtandet. Jag blev erbjuden en telefontid med chefen kl 16. Fram till kl 16 satt jag och läste genom alla A papper, desperat försökte jag än en gång hitta bevis på att jag inte är senil, och så satt jag och väntade på samtalet. Jag har ju inget annat att göra, barnen kan vänta, det är ju deras tid (skolans, bup, socialtjänsten osv) som är värdefull. Jag är bara en spelpjäs, en jobbig morsa, inget annat. Tiden gick, kl 17 gav jag upp, ingen ringde.

Följande finns skrivet i all dokumentation kring A:

2019 11 06 ​​Kommer planerat för läkarbedömning och somatisk status som del i pågående utredningsinsats (med i förstone ADHD-frågeställning). Bedömning – Således 8.5 årig flicka som nu alltså utreds med primärt ADHD frågeställning

2020-04-07 I psykologutlåtandet efter utredningen står följande – Frågeställning – neuropsykiatrisk problematik, primärt ADHD.

2020-07-09 Medicinuppföljning – Mamma uppger att hon upplever förstärkta autistiska drag hos A sedan hon började medicinera. A har en syster som har adhd samt autism och mamma ser väldigt mycket likheter. A har väldigt svårt för förändringar och svårt med det sociala, saker som mamma tänker tidigare har gömt sig bakom hyperaktiviteten. Bedömning: Mer förstärkta autistiska drag.

2021-01-22 I Specialpedagogisk kartläggning framgår förljande: A uppvisar bristande korttidsminne (trots ADHD medicinering), vilket i sin tur ökar risk för dåligt självförtroende och låg självkänsla. A ligger under genomsnittet i deltest semantik som handlar om att förstå språkets betydelse, innebörd och tolkning (vilket i sig kan stå för autistiska svårigheter). 

20210520 Läkarbesök BUP – Patienten blivit diagnostiserad med ADHD. I remissen framgår det en ev förekomst av förstärkta autistiska drag. Undertecknad tar upp ärendet på behandlingskonferensen för diskussion om komplettering av utredningen med frågeställning – autism?

20210602 SIP protokoll – Aktuell situation, vårdbehov: Gällande A berättar mamma att de har träffat läkare och att det framkom behov av kompletterande utredning, ADHD­ medicinen förblir oförändrad. BUP informerar – Det krävs en pedagogisk kartläggning från skolan och med den som underlag kan A ställas på kö för utredning. Överenskommet att rektorn skickar kartläggningen till mamma som ansvarar för att ta med den till BUP.

Är jag helt dum i huvudet, eller går inte pusselbitarna ihop? Om föregående utredning var komplett, varför efterfrågades pedagogisk kartläggning förra året? Om det nu fanns en bedömning av chefen att vidare utredning inte är aktuellt, varför påtalade undersköterskan förra veckan att vi igen behöver inkomma med pedagogisk kartläggning? Och är det acceptabelt att man väntar i 8 månader på ett svar, som inte ens ett svar utan en bortförklaring och en ursäkt för att spara in pengar (pga att psykologtimmar behöver köpas in eller remitteras vidare till privat klinik) på ett barns/familjs bekostnad?

”Här står jag på asfalt med längdskidor på. Är det valla det fel på, eller min degradering (kognitivt)?”

Ryskt uttryck

Istället blir jag illa tvungen att jaga alternativa lösningar och kräva samtalskontakt på BUP för att A mår psykiskt sämre och främst utifrån de sociala svårigheterna. För hon gör precis vad alla vill eller säger till henne att göra. Hon vill vara normal, men kan icke själv förklara vad det innebär. Hon vill vara som alla andra, alltid velat, medans jag saknat min dotter, A, precis som hon är. För hon är ”besatt” av att ha massvis med kompisar och därmed försvinner totalt i de, än värre blir det när relationerna inte blir långvariga och det blir ”sår” efter ”sår” som jag försöker konstakt hjälpa henne att läka. Och ovan är bara en del. Hon har stora svårigheter att sköta ADL och avseende mat och matintag, tom att hon sista halvåret uttryckt att hon ska svälta sig till döds, vägrat äta pga ilska, ibland pga att hon är ”för tjock” (fast hon är raka motsatsen), osv. Men BUP ställer istället ätstörningsdiagnos på henne, för att de minsan måste diagnoskoda alla vårdkontakter. Men att utreda grunden till de olika svårigheter – Varför? Det får väl också vara mammas problem, som allt annat.

”The difference between high-functioning and low-functioning is that high-functioning means your deficits are ignored, and low-functioning means your assets are ignored”

Laura Tisoncik

Just nu känner jag mig väldigt hjälplös, igen. Enorm maktutövning och psykisk misshandel (genom att inte få hjälp, genom att bli bollad vidare till annan instans för hjälp i detta fall skolan och socialtjänsten, genom att ta år ifrån oss som inte ger något, ett barn som misshandlar mig i perioder utan att man ens kan få svar på ”varför” hon gör det, allra främst att behöva se sina barn må dåligt och inte kunna göra något åt saken), som aldrig tar slut.

Jag vill avsluta med att min dotter är en fantastisk tjej och har många talanger och styrkor, och är bäst i vår familj i flera avseenden. Det här inlägget lyfter henne bara utifrån det negativa och hennes svårigheter, men det är vad dagen handlade om, återigen krig om hjälp utifrån just svårigheter. Jag har aldrig haft en strävan att stämpla mina barn med diagnoser, utan enbart sökt förståelse för deras funktion. Jag kommer så tydligt ihåg återkopplingen av psykologutredningen för S, då psykologen sa att S låg mycket lågt i den verbala delen (strax över gränsen för utvecklingsstörning). ”Va, nej, det stämmer inte” – utbrast jag. Hon började ju prata när hon var 1 år och 3 månader gammal, och hennes första ord var ”Fotoapatat” (fotoapparat) och hon började läsa självständigt när hon var mindre än 5, det stämmer inte. Vidare förklarade psykologen, den verbala delen handlar inte om antal ord eller förmåga att tala, det handlar om förmåga att kommunicera, förmedla korrekt utåt och förstå korrekt vad andra säger, bl.a. också bokstavlig tolkning faller under den delen. För mig var det Aha upplevelse. Och då, direkt, föll allt på plats och från den dagen visste jag precis hur man behövde prata med S. För annars såg jag (och andra) en liten professor i henne och pratade med henne på samma nivå, inte tänkte man innan utredningen att hon uppfattade saker på sitt eget sätt, om hon inte uttryckte tydligt att hon inte förstod (vilket var sällan). Detsamma gäller A, jag vill ha svar! En annan aspekt, tyvärr den krassa sanningen, är att man inte får hjälp om man inte har diagnos på papper (i teorin har man dock rätt till det). Inte minst, OM det skulle röra sig om autism, så tar BUP ifrån barnet rätt till LSS, bara för att man snålar in på en kompletterande utredning. Och det är i Sverige, i ett rikt land med fantastisk välfärd – vi har dock uppenbart otur, istället har vi hamnat på en öde ö i landet Sverige, en ö där man förväntas klara sig på egen hand, som Robinson.

”Until you have a kid with special needs you have no idea of the depth of your strength, tenacity and resourcefulness”

Okänd
%d bloggare gillar detta: