I dagarna tänkte jag på livet i stort och även på bokskrivandet (min självbiografi) . Själva skrivandet i sig har stått ett tag på paus. Det är inte enkelt att finna tid eller hålla tankarna kvar en längre stund med 3 barn runt om. Ibland önskar jag att jag bara kunde berätta och någon skrev ner det åt mig, precis med mina ord, men att tankarna kunde bli till text direkt. I alla fall så skrev jag ner denna text just då. Vad tycker ni om den?
Det var ett barn, som trodde att livet var en saga, en saga fylld av rakt genom snälla och ärliga människor, som ville en bara väl. Det var ett barn med många tankar, drömmar och ideér, som många vuxna inte trodde på.
Det var en vuxen, som insåg att livet var allt annat än en saga, som lärde sig leva med sin naiva tro och trots allt elände lyckades åstadkomma mycket i sitt liv. Det var en vuxen, som mötte många goda människor på vägen, men tyvärr än fler, som var den raka motsatsen. Det var en vuxen, som dagligen kämpade för att passa in i en neurotypisk värld, en kaotisk sådan, om man råkade födas med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Det var tre speciella och fantastiska barn, som ville leva i en saga. Det var tre barn med säreget fungerande, som dagligen behövde stöd i att hantera livets äkta sidor, inte minst förstå, att sagor hör hemma i barnböcker.
Det är idag en vuxen, en mamma till tre fantastiska barn, som fortsatt kämpar och är fortsatt rätt så naiv och godtrogen, men starkare (mentalt) än någonsin.
Det kommer en dag då dessa tre fantastiska barn kommer att få uppleva ett annat samhälle än det som är idag, förhoppningsvis ett bättre sådant… Ett samhälle som inte präglas av förutfattade meningar samt brist på kunskap och förståelse. Ett samhälle där omgivningen har bättre förmåga till empati och sympati. Ett samhälle som slutar orsaka onödigt lidande för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Livet med NPF - Livslång anpassning till en neurotypisk värld 