Hela livet på en A4

I dagarna tänkte jag på livet i stort och även på bokskrivandet (min självbiografi) . Själva skrivandet i sig har stått ett tag på paus. Det är inte enkelt att finna tid eller hålla tankarna kvar en längre stund med 3 barn runt om. Ibland önskar jag att jag bara kunde berätta och någon skrev ner det åt mig, precis med mina ord, men att tankarna kunde bli till text direkt. I alla fall så skrev jag ner denna text just då. Vad tycker ni om den?

Det var ett barn, som trodde att livet var en saga, en saga fylld av rakt genom snälla och ärliga människor, som ville en bara väl. Det var ett barn med många tankar, drömmar och ideér, som många vuxna inte trodde på.

Det var en vuxen, som insåg att livet var allt annat än en saga, som lärde sig leva med sin naiva tro och trots allt elände lyckades åstadkomma mycket i sitt liv. Det var en vuxen, som mötte många goda människor på vägen, men tyvärr än fler, som var den raka motsatsen. Det var en vuxen, som dagligen kämpade för att passa in i en neurotypisk värld, en kaotisk sådan, om man råkade födas med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Det var tre speciella och fantastiska barn, som ville leva i en saga. Det var tre barn med säreget fungerande, som dagligen behövde stöd i att hantera livets äkta sidor, inte minst förstå, att sagor hör hemma i barnböcker.

Det är idag en vuxen, en mamma till tre fantastiska barn, som fortsatt kämpar och är fortsatt rätt så naiv och godtrogen, men starkare (mentalt) än någonsin.

Det kommer en dag då dessa tre fantastiska barn kommer att få uppleva ett annat samhälle än det som är idag, förhoppningsvis ett bättre sådant… Ett samhälle som inte präglas av förutfattade meningar samt brist på kunskap och förståelse. Ett samhälle där omgivningen har bättre förmåga till empati och sympati. Ett samhälle som slutar orsaka onödigt lidande för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Döm inte boken efter omslaget

Bästa följare och besökare,

Utifrån några kommentarer jag fått på Facebook efter senaste inlägget om min dotter, har jag publicerat nedanstående på Livet med NPF’s sida på Facebook:

Var vänliga avstå från att kommentera kring huruvida det är lämpligt/olämpligt att offentliggöra sina barn med deras namn, situation, diagnos, med mera. Ni får hemskt-hemskt gärna kommentera inlägg och framföra synpunkter/åsikter utifrån dess innehåll, utifrån NPF och innehållet kring det. Det är mer än välkommet!

Min blogg skrevs initialt utan att barnen figurerade med sina namn. Numera har de själva vilja/önskan att berätta om sin historia, situation, funktion osv utåt. De har samtyckt till att de offentliggörs och de är öppna om sina diagnoser, funktion och mående.

Inte minst vill jag säga, att de kommentarer (oerhört positiva) som vi fått iom senaste inlägget har fått Sofia att le än mer – Hon tackar för alla dessa positiva kommentarer och pepp och sa att det var ”oerhört trevligt, vänligt och snällt”. Jag kan också säga att hon aldrig fått så många pepp från icke-nära omgivning förr – vilket hon behöver, och många andra barn i hennes situation.

Personligen tycker jag också, att inte bara vuxna ska prata om psykisk ohälsa och bryta tabu som finns kring det, utan även barn – självklart gäller det de barn som vågar och vill prata öppet om det. Då skulle omgivningen få information och upplevelser från första parkett och inte via föräldrar/andra vuxna där information mer eller mindre omvandlas till vuxnas bedömningar, upplevelser, åsikter och uppfattningar.

Jag lär mina barn att vara de själva – precis som de är, inte gömma sig för omvärlden, sluta försöka dölja sina svårigheter (anpassa sig till krav, förväntningar osv), tro på sig själva, älska sig själva, strunta i vad andra tycker och tänker om dem eller hur de ska vara, samt lita på sina styrkor och utveckla de framåt! För de KAN mycket mer än de tror, men deras tro behöver stärkas för att lyckas än mer i livet i framtiden! För det är när självförtroendet sviktar, som de faller långt ned! För det kommer alltid finnas människor som kommer tycka saker, som kommer få deras självförtroende i obalans, som kommer vara ”dumma” – det som kommer rädda de då är alla positiva erfarenheter, minnen, framgångar de åstadkommit och deras styrkor!

Hur andra gör, hur du som läsare väljer göra – Det är ditt val, som jag har all respekt för!

Värdera dock inte andras val och beslut, särskilt när du inte vet hela bakgrunden bakom dessa val och beslut ❤️

Bästa hälsningar,

Lilia Waléus, författare bakom Livet med NPF

(som tröttnat på att vara tyst, anpassa mig till hur omgivningen tycker att man ska vara och icke vara, samt mer eller mindre tvinga mina barn också till det – Vi är de vi är, vi är en familj med NPF och vi är stolta över det och allt vad det innebär – allt från knas, tokigheter och skoj som NPF innebär, till allt som är svårt, jobbigt och får en ibland att gråta och må dåligt).

%d bloggare gillar detta: