Ett steg närmare förståelsen

Det är inte vad jag egentligen planerade skriva tidigare/under lovet – men det är väl också en del av vår vardag – alltså att acceptera att mycket blir inte såsom man hade tänt sig/planerade från början.

Höstterminen började inte riktigt så som vi hade tänkt oss…

Det gick bra för mellersta, och fortsatt går bra, tack och lov – hon får fortsatt stöd efter årslång kamp, ny assistent som S funkar väl ihop med, anpassad studiegång och hon är stabil i sitt mående.

Äldstas skolfrånvaro (några veckor) i slutet av VT var dock inte en tillfällighet. Efter sommarlovet och en del vila började HT skapligt. Det dröjde dock inte länge innan hemska morgnar med ”jag orkar inte” var ikapp oss igen. Först var det enstaka dagar men successivt ökade till i princip fullständigt hemmasittande. Dagarna i skolan blev till slut övermäktiga där hon dag efter dag påtalade allt mer intensivt – jag orkar inte, dagarna är för långa, lektionerna är för långa och jobbiga, jag får ont i huvudet, jag händer inte med, jag förstår inte, jag känner mig dum, jag vågar inte be om hjälp osv. Listan kan göras lång.

Redan vid strödagar försökte jag vara ute i god tid och påtala för skolan att ta frånvaron på allvar, men ingen respons. Alla pedagoger var rörande överens att det är en tjej som inte uppvisar några svårigheter i skolan, i dagsläget – sades det. Fastställt adhd och ströfrånvaro samt att hon själv påtalar att det är jobbigt i skolan – det ansågs inte vara några svårigheter.

Vid utvecklingssamtalet försökte jag påtala stödbehovet. Inte minst försökte jag än en gång påtala svårigheter som jag har sett ända sedan hon var liten – språksvårigheter. Svårigheter att läsa, skriva och förstå. Jag tog upp att hon påtalar att engelska blir allt svårare och att jag själv ser samma svårigheter som inom svenska – att ord vänds, ändelser läggs till/försvinner, svårigheter att läsa m.m. Som svar fick jag – du beskriver ju själv att hon hade samma svårigheter i svenska, det blev ju bättre, då blir det bättre även i engelska. Dessa ord fick bägaren att rinna över…

Vid ett tillfälle skrev jag till en nära vän, en fantastisk lärare, och frågade om min dotter enligt henne hade ett åldersadekvat språkbruk – vilket inte var hennes bedömning. Till slut efter år av tveksamheter – tveksamheter p.g.a. jag har velat tro och lita på lärarnas bedömningar – flertal lärare som genom åren har bortförklarat svårigheter jag sett genom att säga – alla utvecklas olika, du ska inte jämföra henne med syskonen eller andra barn, på senare år började hennes adhd användas som bortförklaring, för många skolbyten och att det tar tid att lära känna barnet och se svårigheter, m.m.

Jag initierade till slut privat logopedutredning. Anna träffade först en logoped i fråga om språkstörning. Det ansågs nödvändigt att göra en kompletterande utredning i fråga om dyslexi, vilken gjordes idag hon en annan logoped. Logopeden uttryckte i slutet – Jag är ganska säker att det rör sig om dyslexi, men jag ska analysera klart allt och samverka med andra logopeden så får vi se om det också föreligger språkstörning samt hur alla delar går in i varandra, innan ni får fullständig återgivning.

Jag frågade dottern hur det känndes att få detta priliminära besked idag. Hon sa – både jobbigt men även bra, bra att jag inte är dum. Hur det kändes för mig? En lättnad – bekräftelse att jag inte heller är en dum morsa som trott och tyckt fel. Men även enorm sorg – hur kan ingen ha reagerat? Inte minst tillåtit att 6 år i skolan har passerat utan adekvat stöd – allt har varit acceptabelt så länge ungen pallar sig till skolan och ligger på stabilt E nivå i alla teoretiska ämnen. Det har inte spelat nån roll hur mycket energi barnet lade ner för att orka med skolan och förstå allt samt göra sig förstådd – hon nådde E och har varit i alla år närvarande i skolan – det var det som var väsentligt. Det här beskedet var nog det sorgligaste jag fått i relation till barnens särskilda behov och skolgång. Det kom inte som en nyhet, precis som det inte gjorde med deras adhd/autism diagnoser. Däremot var det enklare att ”förlåta” skolpersonalen för att ha missat adhd/autism, för de är ju inte psykologer. Men det här har jag jätte svårt att ursäkta, hur kan så många lärare missat/normaliserat detta? Bara sett mellan fingrarna… Jag begriper inte. Jag är ingen pedagog, inte ens i närheten, men sett och känt på mig i många år att det finns andra svårigheter som inte kan förklaras med adhd. Vid 4.5 årsåldern påtalade jag för BVC den hattiga språkutvecklingen och därifrån löpande år efter år. Även i samband med NPF utredningen, som gjordes enbart med frågeställning ADHD, påtalade jag språksvårigheter och t.o.m uttryckte just då specifikt misstanke om dyslexi vilket finns t.o.m nedskrivet i psykologutlåtandet.

Nivån på tilltro och tillit till skolvärlden är just nu närmare noll…

Men utan tvekan känns det väldigt bra att vara ett steg närmare förståelsen, ett steg närmare att kunna hjälpa dottern med allt det som varit svårt och förhoppningsvis också kunna ge henne bättre förutsättningar framåt. Det är väl bara att kavla upp ärmarna igen och kämpa för rätt stöd – inte minst börja bli duktigare på/mer påläst om allt vad språksvårigheter innebär, vilken hjälp och stöd vi kan få framåt, vilka hjälpmedel som finns att tillgå osv.

%d bloggare gillar detta: